I augusti i år är det fyra år sedan jag fick ett "nej" att bli Prästkandidat för Lunds stift. Mycket har hänt sedan dess. Svenska kyrkan fick en ny ärkebiskop och med detta följde att Lunds stift behövde en ny biskop. Sedan är det ett flertal stift runt om i landet som fått nya biskopar.
Jag då?
Jo, jag har flyttat och i det närmaste blivit bofast, har faktiskt aldrig bott så här länge på samma plats sedan jag flyttade hemifrån, fyra år den 1:a november. Jag försökte att fortsätta studierna efter det, men det gick så där. Istället tog jag och gjorde ett studieupphåll på 1,5 år! Kändes inte alls så länge innan min studievägledare sa det till mig. Under den tiden har jag kämpat med att få ihop min ekonomi vilket gjorde att jag haft ett flertal olika vikariat. Nu har jag bara ett, i nattpatrull. Jag hade nog inte hållit ihop om det inte vore för att jag varit aktiv i kyrkan. Att vara det är en av de sakerna som burit upp mig när jag varit tvivelstrött och ifrågasatt mitt kall att tjäna Gud som präst i en av hans kyrkor. Jag började först som Gudstjänstvärd och sen blev det kör med, kyrkokör ovan på allt och mer blir det.
Jag har en helt otroligt fin familj som för det mesta lyckas bära upp mig, för att inte tala om fina vänner och släktingar som var bered att hjälpa mig på de sätt de kände var möjliga för dem när jag hade det som svårast. För mig känns det som om jag aldrig kan betala tillbaka dem för det. Jag vet ju att de kommer finnas där för mig hela vägen precis som Jesus är.
Tvivelstrött, ja det är ingen ovanlig känsla hos mig. Rädslor som bor inom mig har tendens att ploppa upp när som och jag känner att jag kommer behöva allt mod jag har för att söka igen. Jag är kallad att tjäna Gud i hans kyrka! Punkt! Det är ofta jag få påminna mig själv om detta, allt för ofta för min egen smak. Lyckligtvis så väljer Gud också att påminna mig nästan varje söndag och ibland en helt vanligt vardag. Det var det som hände en dag i höstas som fick mig att bestämma mig för att ta upp studierna igen, på grund av ett telefonsamtal. Om Luther fick två blixt nerslag i sitt liv av Gud, så är det ju inte alls konstigt att jag fått mina. Jag kan ju anta att Luther, liksom jag, missat viskningarna från Gud när han som tjugotvåring fick ropet, första blixtnerslaget, att bli munk. Enligt legenden ska han ha utryck det ungefär så här: "Heliga Anna, jag ska bli munk!" Jag själv var tjugofyra och satt i kyrkan på självaste julafton då blixten, ropet, slog ner hos mig och jag tänkte för mig själv ungefär så här: Herre Gud, det är ju det jag ska göra, jag ska bli präst! Så var mitt kall, enkelt enligt mig själv.
Jag har ju inte behövt försöka förstå frälsningen (Luthers andra blixtnerslag) eftersom Luther indirekt faktiskt har förklarat den för mig så jag skulle nog säga att mitt andra blixtnerslag var det där telefonsamtalet. Vem skulle kunna ana det, att jag har något så genuint gemensamt med Luther???
Så nu är det dryga ett och ett halvt år kvar innan jag kan söka igen. Jag vill fortfarande vara i Lunds stift, men här kommer det krävas lite extra mod för att söka. När jag sökte sist så var biskopen i Lund min handledare och sen dess har det även byt rekryteringspräst så nu är det min gamla konfirmationspräst. I en sån situation befinner jag mig i, mycket tankar och funderingar kring det. Många tankar och mycket funderingar...

Allt gott,
Ellinor

Nyckelord: #Präst #Prästkandidat #Lundsstift #SvenskaKyrkan #Luther #Kall #Gud #Jesus #kyrkan #Hopp #biskop #tvivel #framtidstro #tro

Singel? Jo, tack. Nog har vi alla varit det om vi inte är det! Det är faktiskt ofrånkommande. Några av oss kanske inte ens haft en riktig pojk/flickvän och tycker denna dagen är lite jobbigare. Inte precis det lägget att nämna att det finns människor som inte har någon mamma och/eller pappa, det går inte att jämföra för det är något alla har haft, om än under skilda omständigheter för alla.
Men vad jag egentlig känner för att säga just idag är att detta inte en bart är en dag för en sorts relationers kärlek. All kärlek kan firas, och bör kanske egentligen firas varje dag, idag. Om det så handlar om kärleken till sina föräldrar, barn, vänner eller partner så är den alltid värd att uppmärksammas. För trots allt kan jag inte säga något annat än att kärleken är det som ger denna världen hopp.
Mer kärlek till folket, mindre hat (helst inget) och en ökad förståelse för varandras olikheter. Allt detta tycker jag att vi ska ta till oss idag och tänka på hur vi kan få in mer av i våran liv.
Så jag blir inte uppvaktad idag, det gör inget. Jag börjar med mig själv, att älska mig, för om jag ska älska min nästa så som mig själv så är det där jag få börja, hos mig själv.
Kärleken ser inga gränser.

Allt gott,
Ellinor

Jag har en underbar arbetskamrat, hon är timis precis som jag. Att jag trycker om henne är att hon är ärlig och verkligen vill det bästa för våra vårdtagare. En natt (vi jobbar nätter) så säger en annan kollega till henne att ingen gillar henne i nattpatrullen och hon svara "Det är inte sant, Ellinor tycker om mig!" Detta fick hon då som svar: "Ellinor tycker om alla."
Visst är mitt mål att vara så snäll och vänlig som jag bara kan, men jag är också människa, så nej, jag tycker inte om alla. Jag tolerera de allra flesta, men det är långt ifrån tycka om. När hon berättar detta för mig så kände jag mig förolämpad, jag vill inte bli uppsat på någon piedestal och ha ryckte om mig att ha en ängels tålamod, för det är långt ifrån sant.
En del tycker jag om, andra ligger och balanserar mellan gilla och tolererar, andra bara tolerera jag, men jag försöker unvika att hata. Allt jag gör är för min egen skuld, jag börjar med mig. Att älska mig själv så att jag kan älska min nästa. Jag är väl medveten om att när det är någon jag inte tycker om så är där ofta något hos denna människa som liknar ett drag jag själv har som jag inte tycker om och därför har jag svårt att tycka om denna. Därför börjar jag med mig själv.

Allt gott,
Ellinor

Min helg började med dåliga nyheter. Nyheter som var tillräckligt dåliga för att jag skulle spendera en del av helgen gråtande och oroande. Där efter eskalerar det i dåliga nyheter som gör mig arg och frustrerad. Ledsen men jag har inget annat val än att vara kryptisk.
Den första nyheten blev tydligare idag, vilket gjorde mig rädd, orolig och otroligt ledsen. Jag skulle vara mångmiljonär om tårar vore guld. Just denna nyheten kretsar kring cancer, antagligen en av världen mest orättvisa sjukdomar. #fuckcancer Tårar jag har gråtit i följd av denna sjukdomen, ja, hade de varit guld så skulle jag skänkt allt till forskningen...
Mitt i allt detta har jag julbakat, träffat min mor och lillasyster och försökt få mer julkänsla här hemma. Allt varvat av tårar i oro och rädsla.
Återigen sitter jag med bönen, mitt samtal med Gud är det som ger mig hopp. Jag ber som om det vore min enda livlina och tror och hoppas att jag blir bönhörd, eller allra minst får förstå syftet med det som händer runt om mig.

Allt gott,
Ellinor

Sitter i bilen och fördriver lite tid med att skriva här. Har lämnat min ena kattunge, Perry, för kastrering, vaccination, chipmärkning samt klorklippning. Detta var för 45 min sedan, jag har precis kommit ut från Biltema där jag handlat lite smått och gott till hemmet och bilen.

Ja, det blev en adventsljusstake till bilen och en mugghållare, något ska man ju piffa upp bilen med.
Nu är det snart bara 40 minuter innan resten av affärerna öppnar så jag kan fönstershoppa samt leta efter ett struvjärn.

För i stort ingenting så är Biltema här i Helsingborg stort, två våningar! Det är helt galet faktiskt! Lite lustigt är att jag trots detta faktum hinner igenom butiken på mindre än en halvtimme, men det säger mer om mig än själva butiken.

Bilen luktar gröna äpplen nu, har städservetter från Ica med den doften i bilen. Både för att ljusstaken skulle upp och för att fördriva lite tid så torka jag av insidan av bilen och städa den lita. Blev av med lite skit i alla fall.

Detta är jag i ett nötskal. Min lillasyster såg det å sa: är din bil världen raggarbil, eller? Själv tycker jag bara det är gulligt.
Att det blev en röd och en gul sko är av en slump, de har i stort slutat dofta, men för färg kombon behåller jag dem (skånska flaggans).
Nu är det bara 30 min innan de öppnar, så lite tid har jag lyckas fördriva denna tisdagsförmiddag.

Allt gott,
Ellinor

Då har jag varit i Lund och träffat min mentor, hon blir nog bra, gillar henne. Vi kom fram till en plan på hur jag ska gå vidare med mina studier och var jag ska börja. Så jag ska i eftermiddag skriva till två lärare i två kurser så jag kan få ett avslut på dessa båda. När jag väl har fått reda på hur vi skulle kunna lösa dessa så ska en plan läggas upp utifrån de föresättningarna jag får. Arbetet kommer där med också bli anpassad mot detta. Nog för att jag måste kunna försörja mig, men studierna måsten få ta plats så att det kan bli färdigt.
Var är då målet? Jo, det är att bli färdig med min teokand. till 2019, även om drömmen är att bli färdig med den redan till 2018. Sen får vi se, men jag ska skriva en magisterexamen i teologi med, inga mål satta där än dock.
Så jag ska alltså maila två lärare och sen får vi se vad som händer.

Allt gott,
Ellinor

Jag sitter uppe trotts att jag vet att jag borde går å lägga mig. Enligt mina mått sätt, nattarbetare som jag är lika så nattuggla, så ska jag upp tidigt, det vill säga 07:30 senast. Ska vara i Lund klockan 10:00 för möte med den som antagligen blir min nya studiementor. Det tar väl dryga timmen att köra ner, men jag måste tanka innan samt och pumpa däcken på bilen om vi bort ser från alla andra morgonrutiner jag har.
Nu på förnatten har jag suttit och för berätt mig för både Lund och mötet med Gudstjänstvärdarna här i Perstorp så gott jag kan. Det handlar om en massa listor, som vanligt. På skollistan är det fem punkter på det jag har som släpar efter mig kring mina studier. Den andra listan handlar mer om struktur, det vill säga att jag skrivit upp alla datum för gudstjänster så jag bara bäver lägga till namnen sen.
Det kändes inte längre så hemskt att se skollistan som det gjort, vilket är en av anledningarna till att jag skjutit på det. Nu känns det genomförbart, vilket i säg är en helt underbar känsla! Äntligen finns lite motivitation där! Jag inser dock att jag behöver en plan och jag behöver följa den. Det kommer vara enda sättet för mig att bli färdig.
Mitt enda problem nu är att hitta en bra parkeringsplats i Lund i morgon som inte kosta allt för mycket och inte är för långt ifrån universitetsområdet. Lite oro finns där ju, som alltid, kring att jag ska glömma saker som jag känner att jag behöver ha med mig.

Allt gott,
Ellinor

Tacksamheten är stor detta året. Förra året vid denna tiden fick jag kämpa för att få ihop vardagen och nu har jag ett jobb som betalar räkningarna. I fjor så fick jag hjälp av vänner och familj att knyta ihop de lösa trådarna och då, som nu, var jag tacksam för det. För att få in lite slantar till mat så sålde jag lite hantverk som jag hade möjlighet att göra. Det var ett sätt för mig att inte hamla i välgörenhets facket och en möjlighet för dem runt mig att hjälpa mig. Det var tufft.
I år är jag tacksam för att jag har råd att ge tillbaka. Det har varit ett nådens år då jag fått jobba för mitt uppehåll, vill inte har det på något annat sätt. I en fantastisk distraktion och med klarhet har jag fått möjligheten att förstå.
Att hamla på avsides är inte alltid fel. Det kan vara en genväg, och genvägar är inte alltid de kortaste, det kan vara de mest lärorika! Under detta året fick jag också den finaste av gåvor i ett bönsvar från Gud, det vara en del av det jag fick lära längs vägen och det handlar om kärlek. Självklart handlar det om kärlek, det är ju därför jag går den väg jag går. Möjligheten att få sprida kärlekens budskap vart jag än gå.

Det har varit ett nådens år!

Allt gott,
Ellinor