I augusti i år är det fyra år sedan jag fick ett "nej" att bli Prästkandidat för Lunds stift. Mycket har hänt sedan dess. Svenska kyrkan fick en ny ärkebiskop och med detta följde att Lunds stift behövde en ny biskop. Sedan är det ett flertal stift runt om i landet som fått nya biskopar.
Jag då?
Jo, jag har flyttat och i det närmaste blivit bofast, har faktiskt aldrig bott så här länge på samma plats sedan jag flyttade hemifrån, fyra år den 1:a november. Jag försökte att fortsätta studierna efter det, men det gick så där. Istället tog jag och gjorde ett studieupphåll på 1,5 år! Kändes inte alls så länge innan min studievägledare sa det till mig. Under den tiden har jag kämpat med att få ihop min ekonomi vilket gjorde att jag haft ett flertal olika vikariat. Nu har jag bara ett, i nattpatrull. Jag hade nog inte hållit ihop om det inte vore för att jag varit aktiv i kyrkan. Att vara det är en av de sakerna som burit upp mig när jag varit tvivelstrött och ifrågasatt mitt kall att tjäna Gud som präst i en av hans kyrkor. Jag började först som Gudstjänstvärd och sen blev det kör med, kyrkokör ovan på allt och mer blir det.
Jag har en helt otroligt fin familj som för det mesta lyckas bära upp mig, för att inte tala om fina vänner och släktingar som var bered att hjälpa mig på de sätt de kände var möjliga för dem när jag hade det som svårast. För mig känns det som om jag aldrig kan betala tillbaka dem för det. Jag vet ju att de kommer finnas där för mig hela vägen precis som Jesus är.
Tvivelstrött, ja det är ingen ovanlig känsla hos mig. Rädslor som bor inom mig har tendens att ploppa upp när som och jag känner att jag kommer behöva allt mod jag har för att söka igen. Jag är kallad att tjäna Gud i hans kyrka! Punkt! Det är ofta jag få påminna mig själv om detta, allt för ofta för min egen smak. Lyckligtvis så väljer Gud också att påminna mig nästan varje söndag och ibland en helt vanligt vardag. Det var det som hände en dag i höstas som fick mig att bestämma mig för att ta upp studierna igen, på grund av ett telefonsamtal. Om Luther fick två blixt nerslag i sitt liv av Gud, så är det ju inte alls konstigt att jag fått mina. Jag kan ju anta att Luther, liksom jag, missat viskningarna från Gud när han som tjugotvåring fick ropet, första blixtnerslaget, att bli munk. Enligt legenden ska han ha utryck det ungefär så här: "Heliga Anna, jag ska bli munk!" Jag själv var tjugofyra och satt i kyrkan på självaste julafton då blixten, ropet, slog ner hos mig och jag tänkte för mig själv ungefär så här: Herre Gud, det är ju det jag ska göra, jag ska bli präst! Så var mitt kall, enkelt enligt mig själv.
Jag har ju inte behövt försöka förstå frälsningen (Luthers andra blixtnerslag) eftersom Luther indirekt faktiskt har förklarat den för mig så jag skulle nog säga att mitt andra blixtnerslag var det där telefonsamtalet. Vem skulle kunna ana det, att jag har något så genuint gemensamt med Luther???
Så nu är det dryga ett och ett halvt år kvar innan jag kan söka igen. Jag vill fortfarande vara i Lunds stift, men här kommer det krävas lite extra mod för att söka. När jag sökte sist så var biskopen i Lund min handledare och sen dess har det även byt rekryteringspräst så nu är det min gamla konfirmationspräst. I en sån situation befinner jag mig i, mycket tankar och funderingar kring det. Många tankar och mycket funderingar...

Allt gott,
Ellinor

Nyckelord: #Präst #Prästkandidat #Lundsstift #SvenskaKyrkan #Luther #Kall #Gud #Jesus #kyrkan #Hopp #biskop #tvivel #framtidstro #tro

Singel? Jo, tack. Nog har vi alla varit det om vi inte är det! Det är faktiskt ofrånkommande. Några av oss kanske inte ens haft en riktig pojk/flickvän och tycker denna dagen är lite jobbigare. Inte precis det lägget att nämna att det finns människor som inte har någon mamma och/eller pappa, det går inte att jämföra för det är något alla har haft, om än under skilda omständigheter för alla.
Men vad jag egentlig känner för att säga just idag är att detta inte en bart är en dag för en sorts relationers kärlek. All kärlek kan firas, och bör kanske egentligen firas varje dag, idag. Om det så handlar om kärleken till sina föräldrar, barn, vänner eller partner så är den alltid värd att uppmärksammas. För trots allt kan jag inte säga något annat än att kärleken är det som ger denna världen hopp.
Mer kärlek till folket, mindre hat (helst inget) och en ökad förståelse för varandras olikheter. Allt detta tycker jag att vi ska ta till oss idag och tänka på hur vi kan få in mer av i våran liv.
Så jag blir inte uppvaktad idag, det gör inget. Jag börjar med mig själv, att älska mig, för om jag ska älska min nästa så som mig själv så är det där jag få börja, hos mig själv.
Kärleken ser inga gränser.

Allt gott,
Ellinor

Sitter i bilen och fördriver lite tid med att skriva här. Har lämnat min ena kattunge, Perry, för kastrering, vaccination, chipmärkning samt klorklippning. Detta var för 45 min sedan, jag har precis kommit ut från Biltema där jag handlat lite smått och gott till hemmet och bilen.

Ja, det blev en adventsljusstake till bilen och en mugghållare, något ska man ju piffa upp bilen med.
Nu är det snart bara 40 minuter innan resten av affärerna öppnar så jag kan fönstershoppa samt leta efter ett struvjärn.

För i stort ingenting så är Biltema här i Helsingborg stort, två våningar! Det är helt galet faktiskt! Lite lustigt är att jag trots detta faktum hinner igenom butiken på mindre än en halvtimme, men det säger mer om mig än själva butiken.

Bilen luktar gröna äpplen nu, har städservetter från Ica med den doften i bilen. Både för att ljusstaken skulle upp och för att fördriva lite tid så torka jag av insidan av bilen och städa den lita. Blev av med lite skit i alla fall.

Detta är jag i ett nötskal. Min lillasyster såg det å sa: är din bil världen raggarbil, eller? Själv tycker jag bara det är gulligt.
Att det blev en röd och en gul sko är av en slump, de har i stort slutat dofta, men för färg kombon behåller jag dem (skånska flaggans).
Nu är det bara 30 min innan de öppnar, så lite tid har jag lyckas fördriva denna tisdagsförmiddag.

Allt gott,
Ellinor

Ni kanske inte vet det, men Alla helgons dag inträffar alltid den första november, men av praktiska skäl är den placerad på första helgen under eller efter den förste november. Det är faktiskt därför Halloween infaller den 31 oktober, på Alla helgons afton. Både det judiska och kristna dygnet börjar med aftonen, alltså mörkrets inbrott, vilket då har sin grund i skapelseberättelsen ("det blev kväll och det blev morgon..." se första Mosebok 1) och alltså inträffar högtiders början på kvällen. Ett jättebra exempel på detta är julafton som vi firar den 24 december i Sverige men i många andra länder först firas dagen efter, det vill säga den 25 december.
Så av praktiska skäl så är det en afton idag, och många av Sveriges kyrkogårdar har lyst upp och välkomnat besökare lite extra med att servera kaffe medan de hälsa och tänder ljus för dem som gått före. Den som kollar i almanackan kan se att i morgon är alla helgons dag och på söndag är alla själars dag. Först ska alltså helgonen firas, vilket är lite märkligt om ni frågar mig eftersom namnsdagarna kommer från helgonens dödsdagar med ändringar i modern tid, och sen själarna. De vårar alltså på söndag, då har de allra flesta minnesgudstjänster för de som lämnat jordelivet. Jag själv menar att alla människor som någon gång har gjort sig förtjänta att älskas är helgon, i alla fall lika viktiga om inte mer för dem som älskat dem. Är det någon där ute som tänder ljus för heliga Birgitta eller Heliga Elisabeth? Är det någon som känner en förtvivlad saknad efter dem? Visst, jag skulle gärna ha träffat dem, men jag saknar bara dem jag träffat. Så låt helgen vara en ljusets högtid då vi minns våra kära med de kärleksfulla ögonblick de gav oss och få känna tacksamhet över att fått vara en del av deras jordeliv.

Mycket ljust och mycket värme. Tro och hopp det får du med dig. Många tårar, tunga stunder är jag rädd för att det blir.

Med kärlek och värme i höst- och vintermörkret,
Ellinor

Jag kan inte sova, är rätt trött och påväg och känner att en förkylning vill bryta ut, men jag kan inte sova. Börja spela lite på mobilen, men jag har valt att begränsa spelen på mobilen så när liven är slut börja jag läsa bloggarna jag följer lite sporadiskt. Ena bloggen hade jag redan hunnit läsa och inga nya uppdateringa där. Då blev det kungahusets hemsida. Kollar om där är några nya pressmeddelande, men som tidigare inget jag inte redan läst. Kanske är jag konstig som gör det, men vad då! Vidare till nästa blogg då, det är min gamla körledare som skriver. Jag läser den inte så ofta eftersom jag vet att hon inte uppdatera varje dag, men eftersom jag inte kan sova och inte hittat något annat blev det den. Där var nytt sedan sist jag läste och jag kände mig så inspirerad till att skriva här. Hon berättar så genuint och ärligt om hur hon mår och har det, denna gången var det en dag som var dålig. Hon, precis som jag, försöker alltid vara positiv, men just denna dagen berätta hon att det är svårt. Det är ju inte så svårt att känna igen sig i det, en människa som man så genuint tycker om och alltid upplever som snäll och ha ett bra bemötande.
Hos mig är det väl allt för många tankar som spirar, känslor som stör och fantasier som gör mitt liv till en romantisk bok som skulle kunna vara skriven av Penny Jordan eller Nora Roberts! Mesta dels så får det mig att skratta, sällan får det mig att gråta. Att jag känner så här gör mig bara genuint lycklig, bara ett problem, jag kan inte sova!
Igår låg jag vaken nästan hela natten och kollade film på telefonen på Netflix och Viaplay. Det blev romantisk höstfilm och en cowgirl-film. Båda var lättsamma och romantiska och triggade fantasin lite till. Det som ibland känt så omöjligt känns möjligt vilket får mig att fantisera ännu mera. Tittar man på dessa filmer så lever jag upp till stereotypen med dessa känslorna, fantasierna fullgör bilden. Konflikt fyllt till hundra, ja egentligen tussen, med saker jag både vill och inte vill ska ske, så jag kan inte sova.
Där finns en bästa vän, en intrigmakerska och en resande karl i mina fantasier, ja, faktiskt i min verklighet med. Sen har vi äktenskapsmäklarna med, jag får det till i alla fall två stycken, och hemlighetsbäraren. Som sagt lite som en roman. Några anar och andra är helt ovisa om vad som sker, och mitt i allt detta finns konflikterna, den spralliga och drömmarna. Det är helt seriöst mitt liv just nu och jag njuter till hundra procent. Fast det är klart, detta är ju min upplevelse, men jag tror ändå jag ska ringa äldsta syrran och höra med henne! Så jag kan inte sova.
Över allt omkring mig så ser jag tecken. Här om dagen var det två storkar på vägen hem från intrigen, och det hör inte till vanligheterna. Ännu mindre att man ser två. Ja, ni kan ju säkert gissa vad det ska betyda och nej, jag är inte gravid och ingen jag känner är det vad jag vet. Vi får väl se vad framtiden har att ge. Så kanske kan jag sova nu.

Gott natt,
Ellinor

Man brukar säga att man inte saknar något förän det är borta och i många fall stämmer det nog. Ska jag istället gå på min egen erfarenhet så säger den mig att man kan sakna något man aldrig haft. Utan tvekan något av den värsta saknad, det för att den är så svår att förstå, ibland vet man inte ens vad det är man saknar.
Men nu var det inte riktigt det som jag ville framföra. Jag visste inte att jag saknat att baka förän jag tog och bakade denna morgon, bara för att jag ville! Det var en sån befriande känsla och jag kände att jag vill baka mera, tyvärr gillar jag inte diska. Disken är något som ständigt samlas på hög hos mig och jag längtar något förskräckligt efter en diskmarskin, men det har jag inte plats till. Skulle väl kunna få plats med en bänkdiskmarskin, men nej, det skulle inte funka för mig (har prövat det). Hade det inte varit för disken så tror jag faktiskt jag skulle baka mera, kanske rent av baka surdeg, vem vet?!?
Just nu känner jag mig driven, på spåret i lagom hastighet. Jag känner att jag skulle kunna avsluta saker nu, nu är jag redo!

Allt gott,
Ellinor

Jag tänkte aldrig att jag skulle bli en av de kvinnor som satsade på sin karriär i tjugoårsåldern, gjorde det inte heller. Ändå är det så det kan upplevas när jag säger att jag är 30, singel och utan barn.
Faktum är att jag i stort ville ha barn så fort så möjligt, med rätt man, och där har vi hållhaken. Tjugoårsåldern innebar inte att jag träffade rätt man, träffade män, men ingen av dem rätt. Vad gör nu att jag tänker på detta? Jo, jag såg vetenskapens värld från igår som handla om nätdatning och om det verkligen funkar (ni kan se det på svtplay.se ). Det gav lite självinsikt om vad det är jag söker efter och vad mina rädslor skulle kunna vara. Dessutom så kände jag så väl igen mig i programledaren som utsatte sig för experimentet att hitta den rätta. Vänner som är gifta, får barn och lever Svensson-livet som jag typ drömmer om med. Det är inte till mitt eget barn jag sitter och stickar, det är till deras. Just nu ser möjligheten för mig att få barn tillsammans med någon som en avlägsen dröm. Kanske är enda möjligheten att göra det själv? Vågar jag det? Klara jag det? Jag finner mig själv greppa tag i hoppet som en sista livlina för att faktiskt få en pappa till mina barn, en partner som finns kvar när barnen har vuxit upp och har sina egna liv. Kanske en patetisk dröm för en som har PCO och inte borde vänta med att skaffa barn, men den är där ändå.
Tjugoårsåldern innebar att jag hittade min karriärsval, nåja, den hittade mig. Jag reste, jag flyttade tre gånger i tre olika kommuner (Jönköping-Malmö-Perstorp), började plugga (i Lund), gjorde studieuppehåll och börja jobba igen (Malmö, Perstorp, Hässleholm, Helsingborg) och jag blev kär. Så det har hänt lite.
Vad gör jag nu i trettioårsåldern? Utforskar det där med att vara kär, kan det leda någon vart? Tar upp studierna igen och byter därmed karriär. Funderar på möjlighet på ett liv utan barn, vad det skulle innebär och på möjligheten att göra det själv, alltså skaffa barn. Kanske förblir jag den tjejen som stickar grejer till vänners barn, eller kanske kommer jag sticka till mina egna en dag. Om jag skaffar de själv eller hittat en man att göra det med få tiden utvisa i så fall.

Allt gott,
Ellinor

Jag tog tag i möblerna i dag och flytta på dem. Det blev lite ändringar i planlösningen, men det blev bättre. Trots allt så blir där alltid en kaos av det, hur jag än gör så är det där, kaoset! Som alltid dryker de märkligaste grejerna upp när man försöker skapa ordning, saker man knappt kom ihåg att man hade. Men som min äldsta syster sa (vet inte om hon lever efter det, men ändå) "har man inte saknat det så är det inget man antagligen behöver" då med hänvisning till mina källarförråd för några år sedan. Det ligger en del i det, så nu, i mitt nya årtionde, så skriker jag "släng skiten!" Jag orkar inte ha saker för att de kanske kommer till användningen en dag, eller aldrig!
Jag drömmer om ett rent hem, ett prydligt hem, ett hem med var sak på sin plats som är lätt att hålla i ordning och alltid går att njuta av. Kaoset ska bort! Jag vill inte ha det! Vad jag vill är att ha allt på sin plats, men vist jag skulle behöva ha större yta för det. Det är mina böcker som tar mest plats, mina högst älskade böcker, där efter mina kläder. Nu är det så att om ett plag inte är helt så åker det i sopporna.
Just nu åker det ut mer än vad som kommer in. Mer än fyra par skor är slängda, bara ett par inköpta, det var min stora fälla för. Klänningar ligger det inte lika väl för, där går det på ett ut. Men jag känner att jag är på god väg även om jag önskar att jag hade hjälp en del dagar.
Så möblerna är flyttade, det ska bli bättre.

Allt gott,
Ellinor