Idag är det kladdkakans dag, jag råkar också har namnsdag på ett mellannamn, Ingela, så grattis till alla som heter det. Jag tänkte faktist ta och bjuda på ett av mina recept på en underbar syrligt, söt kladdis (jag kallar kladdkakan så), så det blir en Citron- och Kardemummakladdis idag. Det är en kombo som enligt mig i stort sätt är oslagbar!
Receptet är enkel och utgår från ett grundrecept från Arla.

- 100 g smör eller margarin
- 2 1/2 dl strösocker
- 2 st ägg
- 1 dl vetemjöl
- 1 tsk kardemumma
- 1 citron

Gör så här:

1. Börja med att sätta ugnen på 175 grader C.

2. Smält 100g smör eller margarin i en kastrull med lite utrymme för mer.

3. Smörj och bröda en springform på ca 24 cm i diametern. Tips när man bröda är att det går att använda potatismjöl, florsocker eller kakao istället för ströbröd/skorpmjöl.

4. När smöret har smält så stäng av platan. Lägg i 1 tsk kardemumma och riv ner citronskal (efter att ha tvättat citronen noga) och pressa ut citronsaften och häll i den i kastrullen. Ta nu kastrullen från värmen/platan. Det går att lägga i kryddorna senare men värmen förstärker smakerna av kryddorna.

5. Nu ska socker, mjöl och ägg i. 2 1/2 dl strösocker (går att byta mot andra sockerarter, eller minska mängd), 1 dl vetemjöl samt 2 ägg. Äggen knäcker jag sidan om och lägger i sist (i grundreceptet står det att det ska röras i först, men för att minska risken att äggen börja tillagas av det varma smöret så gör jag detta sist). Rör till en slätt smet.

5. Häll över smeten i springformen och placera mitt i den uppvärmda ugnen på 170 grader C i 15 till 20 min, allt efter tycke och smak, ja eller ugn. Det är en tunn kladdis. Servera med vispad grädde.

Jag har inte hunnit vispa grädde till min bit och inget kaffe har jag kokat än. Men nu har ni en version på mitt favorit kladdisrecept, men det kommer inte bli en vana att jag delar med mig av recept! ;)
Jag hoppas ni har en trevlig lördag och glöm inte pappa i morgon.

Allt gott,
Ellinor

Jag börja min dag med att få ett sms vid åtta på morgonen från samordnaden på jobbet angående jultalrik för vikarie, kan helt lugnt säga att det inte intresserar mig särskilt. Förvisso skulle där vara ett APT i samband med det med och sånt tycker jag ju är viktigt. Vi får se helt enkelt, har till den 16 att bestämma mig om jag ska gå eller inte, jag kanske har ett annat arbet vid det lagret och då kan det mycket väl vara helt ointressant att gå. Så när jag läst igenom det så vände jag mig om och somna om.
Vid elva ringer telefonen och jag tittar förvånad på den och ser att det är äldsta syrran som ringer och blir lite förvånad (i min stora familj ser vi mamma som den samorndade punkten som man berättar allt för som alla behöver vet och alltså är det bara henne vi behöver prata med, förutom vid särskilda högtider). Då hade min svåger införskaffat en ny dator (tror jag att hon sa) och där fanns en mall för släktforskning och mamma hade sagt till henne att jag släktforskar. Så det blev att gå igenom släkten fem genrationer tillbaka i tiden, vilket inte är helt enkelt eftersom hon och jag har olika pappor. Det höll vi på med i säkert en timme, innan hon var tvungen att avsluta för att hon skulle jobba.
Jag då? Jo jag var ju tvungen att göra allt det jag brukar göra på morgonen eftersom jag tagit sovmorgon idag (med all rätt, ska på HLR-utb. i morgon klockan 9). Det var en rätt skön känsla att komma ut i köket och sätta på kaffet när det nära på är skinade rent där, och det kan jag säga är inte varje dag. Jag bestämde mig där och då att jag skulle ta tag i det som var kvar i köket. Men jag sätter mig i vardagsrummet med mitt kaffe och går igenom musik och läser lite medan jag stoppar i mig frukosten. Tänkte att det vore mysigt med en brasa så jag sätter in DVD'n i blue-ray'n så det har jag framför mig i skrivande stund, trevligt eller hur! När jag sätter mig ner i sovan igen för att dricka en koppkaffe till så säger ett infall mig att ringa Malmö stads växel för att höra om hur jag går tillväga för att få ut ett nytt betyg från gymnasiet och fick då nummret till stadsarkivet i Malmö som jag skulle ringa på måndag (de har bara telefontid mellan 10-12) och jag var lättad över att det gick så smidigt och att jag fick ett bra bemötande i telefonen.
Åter till köket. Där började jag tömma fönserbrädan på växter. Soppa upp allt skräp som hamlat där och torka av och ta ner lampan i fönstret. Fram med dammsuggaren, vilket inte katten uppskattar, och ta resten för att sen putsa fönstret, hänga upp julgardiner (måste verkligen kolla efter nya och snygga julgardiner, blir nog på secondhand) och änglen som nu lyser upp köksfönstret. Ska städa det sista i köket lite senare idag.
Jag har även sms-chatat med E ( urenbrudssynvinkel.spotlife.se ) om mammakläder och kläder för dem på plussidan (som jag befinner mig i för tillfället, påväg ur så nu vet ni det) och hur svårt det är att hitta butiker som säljer mammakläder och större kläder som inte ser ut som finnare potatissäckar. (Helt ärligt så är jag dropdead snygg för att vara ett plus och det vill jag bejaka!) Känner ni till några bra butiker i Malmö med mammakläder, bortsett från HM? Berätta gärna!
Sökt två jobb idag, kanske blir det fler sen. I morgon är det kladdisen dag och det blir väl att jag bakar en eller kanske två (älskar att frysa in bitarna och äta dem kalla till en kopp kaffe). Så det är väl det och kyrkan helgen bjuder på. Sen vet man ju aldrig, allt kan ju hända när man är öppen för möjligheterna!


Allt gott,
Ellinor

Idag hände det, jag fick ett telefonsamtal om det där första steget från att vara tillgänglig för arbete till att faktiskt ha ett arbete. Ironiskt nog så var jag på mitt timjobb just då och hade telefonen på ljudlöst, så det var faktiskt tur att jag märkte att det rignde. Jag fick en arbetesintervju. Så nu har allt från vad jag bör ha på mig och hur stadigt handskaningen ska var till hur mycket jag vill ha i timmern/månaden i lön börjat snurra i mitt huvud. Det går alltså ner till fingernalarna när jag tänker på vad för första intryck jag vill göra, dock kommer jag säkert bita på naglarna den dagen av nervösitet, mest för att jag säkert kommer vara där en halvtimme för tidigt.
En annan sak som också snurra i mitt huvud är alla eventuella frågor de kan tänkas ställa, det var faktiskt blandet första jag tänkte på när jag lagt på luren. Jag ska punkta upp dem för er.

? Du har anget NN som refrens, vad tro du hen säger om dig?
? Varför ska vi anställa just dig? (en given klassiker)
? Värför söker du denna tjänsten? (också en given klassiker)
? Kan du nämna tre positiva egenskaper hos dig?
? Kan du nämna tre av dina dåliga sidor? (det går inte att säga att man inte har några, man måste vara realist)
? Hur kommer det sig att du har haft flera olika tjänster?

Listan kan göras hur lång som helst (fast jag i skrivande stund inte kommer på fler frågor) och de är knappast några andra frågor som är enklare. Det är tur att jag har arbetat med min självkänsla och självförtroende så jag har faktiskt inga problem med att ange mina goda sidor och inte heller mina dåliga sidor. Självmedvetenhet kan vara ett smikrande drag när man sitter i en arbetsintervju.
Det är lite mer än en vecka innan jag ska dit. Under den tiden kan mycket hända och jag kommer att förbereda mig så mycket jag bara kan inför den, genom att bland annat strukturera upp vettiga svar på alla eventuella frågor (studieskadda kanske?) som jag kommer på. Just nu känns det rätt lungt och jag känner att det inte kommer vara några större problem. Det är som jag läste i en artikel kring tips vid en arbetsintervju var att faktiskt speglevända situation genom att tänka att du inte kommer med något nytt sätt att göra bort dig på som inte chefen eller den som utför intervjun inte har varit med om förr, det har allså blivit en del händer med andsvett för dem så man ska inte låta det oroa en. Jag tro ärlighet vara längt, så hade jag varit bevärad av exempelvis handsvett så hade jag också varit öppen med det, för trotts allt är det naturligt att vara nervös i nya och främande situationer.

Allt gott,
Ellinor

Idag är det som säkert alla vet en ny månad. Många ser säkert november som en tråkig månad utan något särskilt. På instagram finns hashtaggen #sättfärgpånovember för den som finner månaden grå. En del tycker säkert att där inte är något att fira i november, men eftersom jag är skåning innefrån och ut så vet jag att där alltid finns Mårten som man kan fira. Själv anser jag inte att novemer är en grå och trist månad. För mig är november uppladdningen för december och advent. I morgon börjar jag julstäda, fönster ska putsas och gardiner och ljusstakar ska upp. Det kommer att vara mycket julmusik och dans här hemma, men i ärlighetens namn så har jag redan tjuvstartat. Jag kan helt enkelt inte låta bli! Fast varje år blir jag lika förvånad över hur lite julgrejer jag har (räknar inte änglarna eftersom de alltid står framme), för en som älskar advent så mycket som jag så borde jag faktiskt ha mycket mer, men icke.
Så november är inte en klämmånad, det är en väntans månad till ankomstens månad (advent betyder ankomst) och för det förbereder jag mig och sätter upp färg och myser med värmeljus och dylikt.

Allt gott,
Ellinor

Då ska jag dra ut i det öppna. Jag är arbetslös efter som jag valt att göra ett studieuppehåll, både av nödvändighet och att jag faktiskt har varit lite skoltrött. Ora er inte, jag ska ta upp studierna igen inom sinom tid.
Vad är då det värsta med att vara arbetssökande? Det personliga brevet. Vem skulle trott det? Det personliga brevet ska ändras, eller anpassas är väl ett bättre ord, för varje ansökning man gör och det ska låta som om man är heltaggad för jobbet utan att överdriva. Där ska stå att man är den de söker på ett någorlunda ödmjukt sätt och ändå ska man sticka ut bland andra sökande. I detta ligger problemmet, för hur skapar man denna balansen? Och särskilt i alla jobb man söker! Det är helt klart så att varje jobb man söker inte är ett drömjobb, och jag är ju faktiskt utefter det heller, men jag vill pröva något nytt, något annorlunda än det jag har gjort tidigare.
Jag har kvar min timanställning här på ett boende i Perstorp, men jag får inte särskilt mycket bokningar där, alldelles för lite för att jag ska kunna försörja mig på det. Tog hem min mugg sist jag gick av en bokning, den andra vikarien tittar på mig och säger "du känner dig rätt säker på att du inte kommer jobba så mycket här med, eller hur?", vi hade pratat om det under dagen. Och ja, jag känner mig rätt säker att det inte är där jag kommer försörja mig genom att jobba där närmaste åren, det kommer bli någon annanstans. Var, det vet jag inte än, men förhoppningsvis blir det något som hjälper mig växa som människa!

Och till det jag inte berättat än...
Jag har börja sjunga i kör igen efter mer än 10 års uppehåll. Vi har redan haft två framförande och närsta sker på lördag klockan 16:00 i Perstrop kyrka och alla som kan och vill är välkomna! Det är med skräckblandad förtjusning jag gör det, men det är lite av det som gör det så underbart. Jag har inte riktigt "hittat" rösten än, inte för jag sjunger dåligt men det tar lite tid att anpassa mig till körsång igen. Jag har faktiskt hört att jag sjunger rätt bra, en fråga mig till och med om jag försörjde mig på det, det är nog den finnaste komplimang jag fått! Önskar bara jag kunde spela instrument, det vore så kul. Målet är att försöka införskaffa en gitarr och lära mig spela, men det kommer ta tid. Djupt intresse men föga talang skulle nog bekriva mina försök med instrument bäst.
Där finns fler saker som jag skulle kunna berätta, men jag vill inte lägga allt i det öppna. De som känner mig offline vet förhoppningsvis att det bara är att ringa om de är nyfikna. Men egentligen är det inga stora grejer, bara sånt som jag känner är lite personligt och känslosamt för mig.

Men tillbaka till det personliga brevet...
Har ni några tips? Skulle verkligen behöva det! Ska sätt mig att söka tre jobb idag, om bara jag får till de där personliga breven.

Allt gott,
Ellinor

Hösten är en alldeles särskild tid, jag älskar den. Dels för att det börjar närmar sig advent med storm steg, äntligen en förändring i kyrkoåret (tiden efter trefalighet är lång!), men också för att den gör mig lite deppig. Nu tänker ni säkert hur jag kan tycka detta är något bra? Det flesta av er gör nog inte det själv, men jag gör. Att bli inspirerad är väsentligt för mig och det där lite deppiga hurmöret är väldigt inspirerande, det gör mig lycklig. Jag vet att det korsar varandra, men det är bra så.
Jag älskar det faktum att jag läser in mer i texter och filmer än där faktiskt är och börjar storböla för varje lite sak. Och ja, jag har gråit så att ögonen har varit julröda. Okej, det är väl inte helt perfekt, med vad är egentligen det? Det finns ju faktiskt saker som kommer upp till ytan med det. Det är ju bra att rensa ut, men inte att älta och ibland blir det väl lite mycket ältande. Livet blir ju faktiskt aldrig som du planerat, det är ju faktiskt det som sker medans du plannerar.
Ta inte miste, jag har en plan, en långsiktig plan. Jag kan skymta resultatet av den och det fyller mitt inre med en längtan. Det gå ju inte bara att gå att vänta på att livet ska ske, ibland måste man agera och allt blir inte som det är tänkt, det är då det gäller att var flexibel. Långsiktigt var ordet, tålamod läggs på, men hopplösheten har jag kastat bort.
Med de goda nyheter jag fått ikväll känner jag att inget är omöjligt, i alla fall väldigt lite och det är faktiskt jag som sätter gränserna för vad som är möjligt. Tron på mig själv är viktig.
Så jag kanske är lite går, men jag är lycklig. Så jag kanske är patetisk, men jag skrattar!

Allt gott,
Ellinor

Ingen har sagt att det ska vara enkel. Det är väl något jag kan acceptera, men måste det vara konfliktfyllt rent känslomässigt? Där är en viss risks att jag skriker av frustration.
I min egen bubbla så är allt bra, men när jag ska befinna mig utanför den så är det inte riktigt lika bra, vilket rubbar harmonin i min egen bubbla! Ena dag kan jag tänka att livet är gott och jag har det bra där jag är för att nästa dag bara önska att jag kunde rymma min väg och börja om på nytt. De dagarna känner jag mig missförståd och ohörd, rent av obetydelsefull. Men jag kan inte fortsätta "rymma", det har jag gjort förr och det har aldrig funkat. Människor är lika över allt, det finns en av varje sort i stort sätt överallt. Det är både skrämmande och fracinerade och för mig helt ohanterbart.

Allt gott,
Ellinor.

Möblera om hemma, vilket händer då och då. Denna ommöbleringen har jag tänkt på länge och idag tog jag tag i det. Som vanligt ser det ut som kaoset har varit här och bestämt sig för att stanna. Jag tycks aldrig bli riktigt färdig eller få riktigt rent. Bara för några år sedan så skulle de gett mig ångest, men någonstans längs den stig jag kallar mitt liv så har jag börjat acceptera det som jag ser som brister hos mig själv. Ibland har jag lyckas "krympa" dem och lära mig leva med det och andra gånger har jag hittat nya vägar.
Med denna ommöblering kom nya perspektiv och kanske är det därför jag genomför dem. Kanske har det också med tidpunkten att göra. Allt stickande och virkande lämnar tankarna fria medan ommöblering öppnar för nya perspektiv. Jag gillar både och, på något sätt hjälper det mig att redan ut vad jag känner inför händelser och människor.
Kanske har det med den konstiga drömmen jag hade i natt, kanske inte. När drömmar känns både verkliga och märkliga då behöver jag iaf perspektiv.

Allt gott,
Ellinor