Det allra flesta känner nog till att de kristna bekännarna, vilket inkluderar mig, ser Jesus Kristus som sann gud och sann människa. Hur den teologin ser ut är ytters komplicera och orsakar alltid diskussioner så fort det tas upp bland teologer och troende. Det är på samma sätt som med den lutherska synen på synd, med syndare och syndfri i varje döpt människa. Dock är det inte den teologin jag vill diskutera idag.
I dag är det inte den teologin som står i centrum, istället vill jag diskutera det som egentligen skulle handla om liv och död. Prästen i kyrkan sa i dag att vi fria en påskdag nu på höstkvisten som en påminnelse kring hur vi faktiskt fick möjlighet till frälsning. Men jag fastande inte i det faktum att Jesus väckte Lasaros från de döda (se Joh 11:28-44), utan det faktum att han grätt. Jag har en skolkamrat som valde det som uppsatts ämnen och först i dag förstod jag innebörden av det. Varför gråter Jesus? var hennes fråga sist jag pratade med hennes. Det är i och för sig en intressant fråga, men det är inte den jag vill ge svar på. Jag kan helt ärlig säga att jag inte tror gråten är medvetet, fast än det blir pricken över i:et. Ni har en man som är definisionen på perfekt, en man som yttre sätt inte har några svagheter. Han botar sjukar och förtjuter inte syndaren, hans egna synder ligger inte honom till last, om man nu kan säga att han har några. I den stunden Jesus gråter så visar han att han faktiskt känner sympati och sorg, han blir människa på riktigt. Det finns en underliggande diskussion om detta faktiskt är tillfället då han vet vad som måste ske för att rädda mänskligheten. (Visste ni att Jesus (och Joshua ect) betyder Gud räddar?) Prästen som höll predikan i dag menade att denna händelsen ska varit startpunkten på det som kom att leda till hans död och uppståndelse. Som ni förstå så tror jag att denna resa börja med att det sker en insikt för Gud som människa om vilka börder människan bär. Jag säger inte att Gud inte kände till det innan, men att bära dem själv som människa gör den stora skillanden.
Det är inget som är lätt att diskuterar eftersom man hela tiden ställs i filosofiska konflikter som, i alla fall jag vill undvika om möjligt. Jag har ju faktiskt ingen rätt att säga mer om Gud än det jag själv har upplevt och min upplevelse kan skilja sig från andras. Lika lite kan jag samla ihop alla människor upplevelser av Gud och få ihop en sammanhängande bild. Att jag kan säga det beror i mångt och mycket på att vi som människor (faktiskt hela skapelsen) är komplexa på samma sätt, det finns inte två människor i världen som tänker på mig på exakt samma sätt.
Skulle jag då svara på varför gråter Jesus? så skulle det svaret vara för att påvisa sin männsklighet, men vem är jag att säga att Gud inte kan känna sorg? Skulle sorg vara ett männskligt drag? Antagligen avfärdar vi det eftersom vi gärna tänker på Gud som fullkomlig, och i vår syn på fullkomlighet så har inte sorgen någon betydelse. Så i den männskliga synen så är sorg ett mänskligt drag, inte ett gudomligt.
Jag fastna mycket i det om Jesu tårar inför Lasaros död för att sorg är ett uttryck av kärlek och även om den ofta kan smärta oss så vill vi inte sluta känna den för den ger nästan alltid mycket mer än vad den tar. En del teorier kring vem Gud var innan Gud blev vår frälsare säger att Gud var krigarguden i ett grupp bland flera Gudar, men som jag ser det kan det lika gärna handlat om en kärleksgud för trotts allt så säger vi att allt är tillåtet i krig och kärlek, det gör minst sagt gränserna mellan dessa suddiga.

Herre låt mig få vila i Dig, lyssna till Dig, växa i Dig, Herre. Låt Din kärlek bli skapa i mig, upprätta mig, omslut Du mig. Sen kan jag resa mig upp och gå ut i kamp för sanningen. Herre, låt mig få vila i Dig. Vila Du i mig. amen. (Sv.Ps. 759, P. Harling 1979)


Allt gott,
Ellinor

Temat i dag och för kommande vecka är Enhet i Kristus (fram till lördag klockan 18:00) och jag tänker att det innebär mångfald. Det kanske låter en aning bisart för hur skulle enhet kunna vara mångfald? Det sägs att lika barn leker bäst, men i kontrast till det sägs det också att olikheter dras till varandra. Jag gjorde det inte enklare med de orden, men någonstans behövs de när man ska förstå hur enhet kan betyda mångfald. Vi ska inte gå ensamma, vi är inte ensamma, vi är tillsammans. I allt. Vi födds och vi dör och där emellan så stöter vi på liknande problem. Det kan åter igen verkar lika bisarrt, för hur kan mina problem liknas med flyttningar runt om i Europa? Hur kan mina problem liknas med de som svälter i Afrika? Det som är den stora skillnaden i det är mina föresättningar att lösa mina problem. Det handlar främst om att de grundläggande behoven ska uppfyllas, det vill säga rent vatten, mat för dagen och inte minst tillräckligt med sömn. Orsaken till våra problem är kanske olika men problemen är lika.
Det som jag kan uppleva som lustigt är att vi bygger murar med dessa problemen och menar att ingen kan känna äkta sympati i mina problem för ingen kan uppleva det jag har upplevt. Det orsakar splitring och söndring oss människor emellan. Människans ensamhet växer för var dag som går och de psykiska sjukdomarna med den. Plötslig så är vi bara individer som inte längre är en del av mänsklighet, ibland inte ens en del av en familj.
Enhet i Kristus innebär att vi behöver mötas, vi behöver våga mötas. Kyrkan vill vara den utgångspunkt, men även den är splittrad. För att vara den mötesplats som skapar enhet i mångfalden måste Kristus vara den utgångspunkt som Kyrkan samlar människor i. Hur olika vi än kan tycka och känna inför detta så bör enbart det faktum att vi tycker något förenar oss. En enhet i Kristus innebär att vi är alla välkomna hos Gud, för vi är alla lika unika och det är vi med kärlek.

Allt gott,
Ellinor

Idag var jag gudstjänstvärd i Hyllie Kyrka i Malmö. Det är alltid trevligt, alltid är det någon man känner så man får ett trevligt sällskap efter. Det är väldigt socialt att befinna sig i kyrkan. Vi hade finbesök i bänkraden i kyrkan, ärkebiskop emintus K.G Hammar satt där. Det uppmärksammades först av övrig församling efter nattvarden då alla hör högt och tydligt en man uttryckte "är inte det K.G Hammar?" och vi som visste fnissar till och församlingsherden som höll i Gudstjänsten små ler.
Det handlar om efterföljelsen denna söndagen och texterna gör en konfys fast än jag ändå tyckte det var glasklart. Men det är som de säger att det är oftast det allra enklaste som är svårast att förklara. I ett tappert försök valde församlingsherden att göra detta med att reflektera över Kristus som en kämpe för rättvisa. Kanske är Kristus sarkastisk när han i dagens evangelium (Matt 5:20-26: http://www.bibeln.se/las/2k/matt#q=Matt+5%3A20-26 ) när han uttrycker att man måste överträffa skriftlärda och fariséer för att komma in i himmelriket eller så kanske han visar han på en annan väg genom att uttrycka det. Det är ju inte främmande att Kristus Jesus är ganska obegriplig, men detta brukar ju gälla främst för lärljungarna och inte oss. Ibland händer det dock att det blir något obegripligt även för oss. Jag tror ändå att det främst handlar om att vi ska ta oss en funderar på vad vi anser en god människa är och försöka leva i det. Som Paulus skrev i brevet till församlingen i Rom, Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag (Rom 7:19), så kan vi förstå dagens evangelium. Vi står i en ständig konflikt med oss själva, men vi kan vara goda människor.
Sist men inte minst så fick jag idag veta att min kompis Clara spelar in podcaster kring texterna. Det kallar hon predikopoden och hon har hjälp av andra kolleger inom prästerskapet. Jag har inte hunnit lyssna på ett helt avsnitt än, men det ska jag absolut göra. Ni kan lyssna på den på hennes blogg http://predikopodden.blogspot.se
Det är så att jag nästan blir sugen på att också göra en pod, men det får lov att vänta.

Allt gott,
Ellinor

En av de mest komplicerade personer som jag möter i bibeltexten är Johannes Döparen, dels så finns där väldigt lite om honom och dels så är parallellerna mellan han och profeterna så tydligt dragna. Johannes Döparen ska alltså förberedda för Kristus ankomst, och antagligen sin egen.
Mina funderingar kring hans funktion som beredare är konflikt fylld, men han skulle också skänka glädje. Det är kanske enkelt att se åt endast ett håll, att bara tänka att kallet att tjäna Gud bara berör en sak. För mig verkar det omöjligt, den uppgift jag har att tjäna Gud berör mer än en sak, det är inte bara ett jobb, det är en hel livstil. I det lilla likväl som det stora, att jag ler så ofta jag bara kan är en del av min tjänst.
Jag har en uppgift att fylla, men det är inte enbart att skriva en uppsats, le eller försöka vara en god medmänniska, det gäller allt de och mycket mer! Samtidigt som jag bereder vägen för mig själv så gör jag det för andra med, men det är inte så att livet sker i ett skedde utan i två. Samtidigt som man bereder vägen så vandra man den med.

Allt gott,
Ellinor

Tro det eller ej, men där finns de delar jag har problem med, antagligen inte samma som någon annan. Han som skulle förråda honom Ja, det är denna återkommande raden i NT som jag har problem med. Här blir någon dömd på förhand och jag som läsare får inte möjlighet att lägga min egen dom. Det ska dock tilläggas att jag kan förstå varför författaren har valt att göra det, det är inte jag som är den ursprungliga adressaten, jag är den nuvarande. Jag tro knappast det var mig Markus, Matteus, Lukas eller Johannes tänkte på när de skrev evangelierna, det är svårt att tänka sig att de alls trodde att deras text skulle läsas två tusen år senare. Tänk er om det ni och/eller jag skriver idag kommer läsas om hundra år, femhundra år eller tusen år! Hundra år, ja kanske om vi får till knorren på det vi skriver och chansen är antagligen större om det är en skönlitterär text, men tusen år? Kanske är det svårare att föreställa sig eftersom vi inte riktigt kan jämföra med något, det var ju långt ifrån alla som kunde läsa för tusen år sedan och i den kontexten är det förhållande mycket texter som används som skrevs då, så vem vet om tusen år kanske våra texter har betydelse. Poängen är att det är svårt att föreställa sig, jag skriver ju för att denna texten ska läsas idag av dem är intresserade, mer än så har jag inte reflekterat över mitt skrivande.
Det blev lite allt möjligt...

Allt gott,
Ellinor

Läsning:
1 Mos 39:1-41:16
Matt 12:46-13:23
Ps 17:1-15
Ords 3:33-35
Josef och drömmarna, 1 Mos 39:1-41:16
Nu forsätter Josefs historia som slav i Egypten. Han har hamlat i ett hem där han blir väl omhändertagen och verkar inte, utifrån texten, att vantrivas. Dock finns det problem, Josef är en mycket vacker ung man och hustrun är väldigt attraherad av honom, men han, som visar sin gudfruktighet med denna handlingen, och nekar att ligga med henne. Detta får dock ett abrupt slut när hustrun en dag griper tag i honom och ber honom igen (skulle antagligen kunna säga tvinga), men han lyckas fly utan sin mantel och hustrun säger till sin man att Jose försökt tvinga sig på henne och Josef hamlar i fängelse.

Det är i följande stycke vi lär oss förstå att Josef drömmar har en viss betydelse, inte nog med det heller han har Gud med sig och kan med Guds hjälp tyda drömmar. Genom ett gott uppförande och med Gud sin sida så blir inte fängelsevistelsen så hemsk.
Det händer i alla fall att det behövs en drömtydare och man kommer att tänka på Josef, han tyder drömmarna korrekt, men det glöms bort och detta kommer ihåg först två år senare när farao behöver få sin dröm tyd.

Den utvidgade familjen och liknelser, Matt 12:46-13:23
Jesu mor och bröder kommer och vill prata med honom. När han blir informerad om detta och ifrågasätter då vem som är hans mor och vem som är hans bror. Som ni kanske förstår av rubriken så anser jag att Jesus i dessa verser menar att alla medmänniskor (medveten användning av med) är hans bröder och systrar, men jag är i gott sällskap när jag gör denna tolkningen.

Den liknelse jag fick ta del av idag handlade om sådden och dess spridning och där efter tolkningen av den. Det är alltid lika intressant att läsa dessa liknelser och lika svåra är de att tolka och förstå. Det är inte alla frön som gror av flera olika skäl, på samma sätt är det med orden. Du kan höra orden utan att ta dem till dig, du kan höra dem och ta dem till dig så länge det passar, men du kan också höra dem, ta dem till dig och begrunda dem i djupet av ditt hjärta. Det är väl lite det jag gör nu.

En bön av David - Ps 17:1-15
Det är för mig, som närmare bekant med stora delar av bibeln, att undra under vilken period i Davids liv denna text är skrevs. Det är en bedyrande av oskuld och en bön om skydd, jag undrar varför! Kanske får vi veta det senare i historierna kring Kung David.

Avslutning, Ords 3:33-35
Detta är de avslutande verserna i hur en god människa bör handla.


Allt gott,
Ellinor

Läsning:
1 Mos 37:1-38:30
Matt 12:22-45
Ps 16:1-11
Ords 3:27-32


Josef och hans bröder, 1 Mos 37:1-36
Inledande till mitt år blev historien om Josef. Denna Josef har Andrew Lloyd Webber gjort en hel musikal om! Det är en spännande del av första Moseboken, kanske för att den är rätt svår att förstå.
Vi kan ju börjar med att Israel har 12 söner med flertal hustrus, var av Josef är den yngsta och också favoriten. Bara det låter ju lite hemskt, detta till trotts så är det ju inget ovanligt att det yngsta barnet i en familj känns särbehandlat även när det inte är så, kanske för att vi möter individer. Dock står det uttryckligen i texten att Israel favoriserade Josef, hade det inte stått där så hade jag nog tolkat det annorlunda. Kanske står det där för att vi ska kunna sympatisera med bröderna och förstå dem och de handlingar som de gör, för i sina samtal med bröderna så upplever jag Josef som naiv, kanske var han ung, rent av tonåring och det är därför.
Josef har i alla fall drömmar och i dessa så buggar bröder och stjärnorna för honom. Han berättar om drömmarna för dem och det gör att bägaren rinner över för bröderna, för aldrig någonsin att de underkastar sig sin lillebror! Det är inte svår att förstå deras känslor och upprördhet, men handlingarna som följer hör inte till vardagen. Där finns planer på att mörda Josef, det slutar dock med att de kastar ner honom i en brunn utan vatten efter att ha tagit av hans fina kläder som han fått av fadern. Det träffar på folkslag som härstammar från Ismael, Abrahams son, ismaeliter och säljer brodern till dem och de säljer Josef vidare till Egyptisk hovman.
Bröderna tar kläderna som slitet av Josef och dopar i getblod och låter deras far tro att Josef blivit uppäten av vilddjur. Denna biten är för mig svår att greppa, jag behöver helt enkelt mer bakgrund, för hur kommer det sig att Israel tro detta? Det kan beror på att jag är lite matematisk av mig och upplever sannolikheten låg av flera olika skäl.
Här får berättelsen ett tvärt slut och vi vet bara att Israel sörjer och att Josef befinner sig i Egypten.

Juda och Tamar, 1 Mos 38:1-30
Denna delen var ännu svårare att förstå, dels är det invecklade släktled och dels så möter vi okända lagar som vi ännu inte är bekanta med. Här har vi möjlighet att lära oss mer om en del, till stor del oanvända, seder inom judendomen. Att jag känner igen den beror inte enbart på att jag läst om judendom och dess kultur, utan mycket mer för att jag snubblade över en film från Hallmark som heter Loving Leah som bygger på att denna tradition, vars namn jag inte kommer ihåg, burkars inom en ortodox judisk församling i USA.
I alla fall så kommer jag framtill att Josef bror Juda forsätter fela och därför går det också snett för honom, men till detta ska sägas att jag har ett vist teologisk försprång och vet vad som kommer.

Psalm 16 (Ps 16:1-11)
Denna psaltarpsalm sägs vara skriven om kung David och likt alla de psalmer som är skrivna av David så beskriver denna en Gud som älska människan och gör allt för att skydda dem. Min tolkning ligger säger dem som förstår att Gud skyddar dem, så som David gör i texten. Det går att dra en del paralleller till Nya Testamentet när jag läser den, men det vore ju att avslöja saker i förtid.

Godhet mot medmänniska, Ords 3:27-35
Efter att ha läst om Josef så kan jag inte hjälpa att tycka att denna biten är en tillrättavisning av Josefs bröder. Där står i korthet att man ska hjälpa när man kan och inte vara falsk om man vill leva ett gott liv.

Den Heliga Anden, Matt 12:22-45
Jag har själv satt rubriken till detta perikop eftersom det handlar om när Jesus driver ut demoner med helig Ande. Min tolkning av dessa verser är att det handlar om att kunna skilja gott från ont genom att göra gott. Det går inte att driva bort det onda med ont, alltså skulle man med andra ord kunna säga att våld inte går att lösa med våld. Det är främst i NT som vi hittar paralleller till den etik och moral vi använder oss av idag och jag är övertygad om att jag kommer komma in på det fler gånger.
Här finns en likhet med texten om Josef och hans bröder, här finns förutsägelser om vad som komma skall för den centrala individen, det vill säga Jesus och Josef. Jag kan också dra paralleller till psaltarpsalmen om graven, omnämns som Jona-tecket eftersom Jona befann sig i en stor fisk i tre dygn. Psaltarpsalmen blir då lite av en profetia för dig och mig.


Viktiga karaktärer i texterna (enligt min uppfattning):

? Josef, Israels (Jakobs) son
? David, herde och kung
? Jesus, människosonen
? Den Heliga Anden



Tillsist vill jag tillägga att tolkningen är fri och jag inte har tagit med alla mina tankar och funderingar här.
Ni är fria att göra eran egna och även tycka att jag har fel.
Har ni frågor kring mina tolkningar eller om ni tycker det är otydligt någonstans så är ni välkomna att kommentera detta inlägget!


Allt gott,
Ellinor

Det är väl lustigt att något av det som skrämmer mig mest är att bli dömd, inte av Gud utan mina medmänniskor. Skillnaden mellan dessa är så markant, en människa dömer utifrån en enda handling och låter det färga allt den dömda gör även om det är i en helt annan klass. Det gäller både det bra och det dåliga, de skapar helt enkelt en tung väska åt en med alla handlingar och det är slitsamt att bära. Jag förstår poängen med första intrycket och vikten av den, det gäller att ha en balans. Vissa människor behandlar en som att man nästan är för bra för att vara sann och väntar bara på att man ska begå något fel, så hela tiden finns den där kampen att vara perfekt, men vi är ju bara människor!

Vem är jag nu att tala om hur Gud dömer, allt jag vet är min erfarenhet och den säger mig att hos Gud har jag ingen ryggsäck av skulder. Mer än så är svårt att säga, jag kan inte ens förklara varför, men för mig innebär min tro på Gud frihet. För utan den tunga ryggsäck med skulder kan jag vara mig själv, där finns inget jag behöver leva upp eller ner till utan bara jag. Jag antar att det beror på att Gud faktiskt ser helheten.


Står där, fattig bonddräng invid Himmelens port.
Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.
Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.

Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.
Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.
Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.

Åh, jag, fattig bonddräng står så still inför Gud.
Och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu Du, säger Herren, är ditt arbete slut.
Nu Du, fattig bonddräng, nu får Du vila ut.
De tre sista verserna ur "Fattig bonddräng" av Astrid Lindgren

I dessa rader har Astrid Lindgren fångat vad jag också tror. Det finns något i det som skvallra om vårat lika värde, stor som liten. Dessa rader berör mig något oerhört, jag blir gråttmild med andra ord. Sån är kärleken, så stark men ändå så mild. Kärlek är också frihet, men kommer vi ihåg det? Kan vi förstå den kärleken som ett barn känner för sin mor och far eller hunden känner för sin husse/matte? Så full av tillit att den inte begränsar utan befriar och ger oss möjligheten till att bli bättre människor i omsorg av varandra och utan fruktan.

Allt gott,
Ellinor