Jag kan gå runt med världens fasad av självsäkerhet. Hur då? Ja, för egentligen är det inte en fasad, det är ett uttryck för att jag tror på mig själv. Det är bara det att jag inte förväntar mig eller tror att andra ska tro och tänka det samma om mig som jag själv gör.

Jag tycker jag är vacker. Jag tycker jag är smart. Jag tycker jag är bra.

Det flesta som känner mig vet om det, de vet att jag är bekväm med mig själv. Därför få jag väldigt sällan höra något av det, för det vet jag ju redan. Så klart, men även jag känner mig osäker ibland och det finns små delar av mig som bara längtar att någon annan säger eller visar det.

Egot blir inte uppblåst av en allvarligt menad komplimang och där finns saker jag inte tycker jag är så bra på. Som sjunga tillexempel. Jag gillar att sjunga, mycket, men jag tycker inte jag sjunger bra. Men antagligen för att jag inte är rädd att göra det så tror inte människor att jag tror att jag inte tycker jag sjunger bra. Så när någon har sagt det gör jag till mig så blir jag lite generad och ger bortförklaringar (som jag sjunger ju i kör). Men det sätter sig och värmer hela min själ och jag blir glad! Den glädje plockar jag fram när det är som mörkas och låter det värma mig och ge mig ljus. Ty ljuset har vunnit över mörkret.

Allt gott,
Ellinor