Det har gått en månad, en väldigt blött månad. Sorgen att förlora någon nära är obeskrivligt. Fyra veckor och jag gråter mer eller mindre en stund varje dag. Min bror togs ifrån oss endast fyrtiotvå år gamal. Det var cancer. Vad jag hatar den där sjukdomen, så mycket smärta den har gett mig!
Det är småsakerna som får mig att gråta. Som när jag slår på teven och de visar en film han tyckte om. Än ligger det nära och ytligt med tårar. Att prata om honom gör ont, fast jag vill inte sluta göra det, fast det är ett blödande sår att han inte finns hos oss längre. Han som just fått sin drömmar uppfyllda.
Den dagen han gick bort så hade jag tur, tur på det sättet att jag hade människor runt om mig som stöd. Hur viktigt är inte det??? För mig var det oändligt viktigt. Jag vet vem jag kan ringa om orden behöver komma ut, jag vet det och även jag inte ringer så är det minst likaviktigt att jag vet att jag kan!
Nu känns det som man lever i någon form av gråskala, som om det inte någonsin kommer bli riktigt ljus igen. Vist finns det stunder av skratt och glädje, jag skulle löna min bror illa om inte de fanns där eftersom det var det han gav, skratt och glädje.
Jag saknar att inte kunna sms:a honom när jag har frågor om bilen eller något annat som jag vet att han skulle kunnat svara på. Frågan om jag någonsin kommer kunna ta bort hans nummer ur telefonen är oviss. Just nu gör det bara ont att tänka på att göra det.
Där finns saker han och jag dela som jag inte delat med mina andra syskon. Han visste antagligen mer om mig än jag trodde. Varje relation är ju unik och lämnar spår efter sig.

Alltid älskad, aldrig glömd

/Ellie