I augusti i år är det fyra år sedan jag fick ett "nej" att bli Prästkandidat för Lunds stift. Mycket har hänt sedan dess. Svenska kyrkan fick en ny ärkebiskop och med detta följde att Lunds stift behövde en ny biskop. Sedan är det ett flertal stift runt om i landet som fått nya biskopar.
Jag då?
Jo, jag har flyttat och i det närmaste blivit bofast, har faktiskt aldrig bott så här länge på samma plats sedan jag flyttade hemifrån, fyra år den 1:a november. Jag försökte att fortsätta studierna efter det, men det gick så där. Istället tog jag och gjorde ett studieupphåll på 1,5 år! Kändes inte alls så länge innan min studievägledare sa det till mig. Under den tiden har jag kämpat med att få ihop min ekonomi vilket gjorde att jag haft ett flertal olika vikariat. Nu har jag bara ett, i nattpatrull. Jag hade nog inte hållit ihop om det inte vore för att jag varit aktiv i kyrkan. Att vara det är en av de sakerna som burit upp mig när jag varit tvivelstrött och ifrågasatt mitt kall att tjäna Gud som präst i en av hans kyrkor. Jag började först som Gudstjänstvärd och sen blev det kör med, kyrkokör ovan på allt och mer blir det.
Jag har en helt otroligt fin familj som för det mesta lyckas bära upp mig, för att inte tala om fina vänner och släktingar som var bered att hjälpa mig på de sätt de kände var möjliga för dem när jag hade det som svårast. För mig känns det som om jag aldrig kan betala tillbaka dem för det. Jag vet ju att de kommer finnas där för mig hela vägen precis som Jesus är.
Tvivelstrött, ja det är ingen ovanlig känsla hos mig. Rädslor som bor inom mig har tendens att ploppa upp när som och jag känner att jag kommer behöva allt mod jag har för att söka igen. Jag är kallad att tjäna Gud i hans kyrka! Punkt! Det är ofta jag få påminna mig själv om detta, allt för ofta för min egen smak. Lyckligtvis så väljer Gud också att påminna mig nästan varje söndag och ibland en helt vanligt vardag. Det var det som hände en dag i höstas som fick mig att bestämma mig för att ta upp studierna igen, på grund av ett telefonsamtal. Om Luther fick två blixt nerslag i sitt liv av Gud, så är det ju inte alls konstigt att jag fått mina. Jag kan ju anta att Luther, liksom jag, missat viskningarna från Gud när han som tjugotvåring fick ropet, första blixtnerslaget, att bli munk. Enligt legenden ska han ha utryck det ungefär så här: "Heliga Anna, jag ska bli munk!" Jag själv var tjugofyra och satt i kyrkan på självaste julafton då blixten, ropet, slog ner hos mig och jag tänkte för mig själv ungefär så här: Herre Gud, det är ju det jag ska göra, jag ska bli präst! Så var mitt kall, enkelt enligt mig själv.
Jag har ju inte behövt försöka förstå frälsningen (Luthers andra blixtnerslag) eftersom Luther indirekt faktiskt har förklarat den för mig så jag skulle nog säga att mitt andra blixtnerslag var det där telefonsamtalet. Vem skulle kunna ana det, att jag har något så genuint gemensamt med Luther???
Så nu är det dryga ett och ett halvt år kvar innan jag kan söka igen. Jag vill fortfarande vara i Lunds stift, men här kommer det krävas lite extra mod för att söka. När jag sökte sist så var biskopen i Lund min handledare och sen dess har det även byt rekryteringspräst så nu är det min gamla konfirmationspräst. I en sån situation befinner jag mig i, mycket tankar och funderingar kring det. Många tankar och mycket funderingar...

Allt gott,
Ellinor

Nyckelord: #Präst #Prästkandidat #Lundsstift #SvenskaKyrkan #Luther #Kall #Gud #Jesus #kyrkan #Hopp #biskop #tvivel #framtidstro #tro