När jag fick mitt kall att söka mig till prästyrket så var det en sådan otrolig lättnad. I flera år, sedan barnsben, har jag levt med en sugande längtan. En längtan som jag inte kunde definera för än det ögonblicket julafton 2010, då viste jag. Först nu förstår jag att längtan var en del av mitt kall och mycket runt om det som jag gjort är en del av det. Allt från mitt arbete som undersköterska och arbetet med människan till de flyttar mellan olika städer som jag gjort, allt har präglat mig att bli mitt bästa i syfte att tjäna Gud.
Inget har varit smärtfritt i detta förloppet, inget har varit enkelt, men det har varit min väg att gå. Den vägen är inte lätt att förstå, inte för mig och inte för dem runt om mig, den är lite främmande och där med skrämmande. Bönen har alltid varit med, ibland väldigt uppenbar och ibland väldigt tydlig. Offta har det varit bön i förvirran och längtan, en otydlig väg som skulle ta mig hit där jag är idag. Många gånger undra man vad Gud känner att man har att ge, ofullständig som jag så offta känner mig, otillräklig att vara vad man vill. Ändå finns kallet där varje och ibland kommer hjälpen oväntat ovan ifrån.

Just idag fick jag svar. Just idag så väntade jag mig inte det. Just idag känner jag inte förtvivlan och osäkerheten, just idag fick jag svar.

Mörkret må vara på väg tillbaka, men det blev kväll och det blev morgon den första dagen och det var gott. Allt det bär jag med mig, med en Gud som älskar mig mer än vad jag känner att jag förtjänar och allt som oftas känns det som kärlek är allt jag har att ge.

Just i denna stund så handlar bönerna om idrott, fotboll närmare bestämt.
HEJA SVERIGE!!!

Allt gott,
Ellinor