Hur funkar livet då utan telefon. Ja, det kan man ju undra. För min del går det, kanske för att jag väldigt mycket är en stugsittare. Men jag saknar att kunna lyssna på musik, ljudböcker och podcast var än jag är. Jag saknar att inte kunna ringa samtal som jag vill och jag saknar kameran på mobilen så jag kan dela med mig av min vardag i bilder.
Vad saknar jag inte?
Jag saknar inte jobb-sms med frågan kan du jobba, det saknar jag inte. Jag saknar inte att inte var kontaktbar 24 timmar om dygnet. Det är nog bara det jag inte saknar med mobilen.

Allt detta reflekteraderade jag över när jag satt på tåget in till Hässleholm (allt jag behöver hem finns inte i Perstorp) och lite på tillbakavägen även om jag reflektera över något annat då. När jag kom hem så kollar jag ju först brevlådan, vi har dem vid ingången till trappan. Jag hade kollat den innan jag hemmifrån eftersom jag är så nyfiken av mig och jag vet ungefär när posten kommer så jag visste var jag borde hitta där. Men till min stora chock, och nära på en panikattack, så låg där ett kärleksbrev också. I det stod det lite klyschor, som du har ögon man kan drunkna i och fråga om jag ville gå ut på date någon gång. Detta har aldrig hänt mig förut! Visst, jag har blivit utfråga några gånger och jag har nätdejtat, men aldrig någonsin fått ett sånt brev. Var av nära en panikattack! Känner fortfarande att jag inte riktigt kan andas, särskilt med tanke på att jag inte riktigt vet vem det är även om där stod ett namn och ett nummer.
Eftersom jag alltid försöker vara en så god människa som bara möjligt så skiver jag inte något mer exakt om det, eftersom jag inte vill hänga ut någon. Jag dock avslöja att det inte, om ni nu inte förstått det redan, var från den kille jag hyser intresse för och att jag inte kommer tacka ja till någon date med denna brevskrivare på grund av detta intresse av en annan.

Jaha, det var väl underhållande så det räcker? Nu blir det fotboll i bakgrunden till en bra bok.

Allt gott,
Ellinor