För en tid sedan fick jag en förfrågan om jag inte kunde beskriva antagningsprocessen. Den kan ha förändras i Lunds stift sedan jag var uppe 2013 bland annat på grund av ny biskop.
Så nu kommer den så som jag minns det, annars går det ju bra att söka sig bakåt i bloggen till 2013 och se vad jag skrev då! Detta är min historia, min berättelse över vad som hände, hur det gick till och vad jag kände.

En annorlunda arbetsintervju
Eller som man säger, en antagningsprocess. Jag vet inte helt säkert om jag gick igenom hela processen här på bloggen när den skedde, var antagligen bara vagt inne på det. Till att börja med så kan jag säga att processen ser olika uti landet och den jag tänker berätta för er är min i Lunds stift under vår nuvarande ärkebiskop, alltså kan den ha förändras.
Året 2013 hade jag läst teologi i ett år, det var minst så länge dåvarande rekryteringspräst (kanske en allmän rekommendation) tyckte man skulle läst när man sökte för att bli prästkandidat. Så den våren lämnade jag in min ansökan, vilken jag filat på hela hösten. Där skulle allt var med, inklusive en livshistoria kring hur vägen till ansökan sett ut, det var jobbigt för jag hade bara en handskriven A4 sida. Vad jag hade för familjeförhållande och relationer samt vad min back-up plan var och vilka som var mina referenser skulle stå där. Utöver så vad det ju rekommendationsbrevet från en präst. Allt hade jag efter rätt mycket vånda om jag får säga det själv.
När jag väl lämnat in ansökan så var det bara skriva mailet till rekryteringsprästen, enligt hans önskemål, att man lämnat in en ansökan och var intresserad av att gå igenom processen. Efter några veckor (om jag nu minns rätt) så hörde rekryteringsprästen av sig (om det var via mail eller telefon har också fallit ur mitt minne). Om det var samtidigt eller vid olika tillfälle kommer jag inte ihåg, men iallafall så var det frågan om att mötas (det bör sker minst en gång per termin, då iaf) och om jag skulle kunna tänka mig göra praktik i Karlshamn. Som den äventyrare jag är (i milda ordalag) så svarade jag ja! Vist gjorde det mig nervös, och inte lite nervös, jag skulle ju vara i en stad där jag inte kände någon, men jag kunde inte motstå det!
Få se nu, just det, man skulle säga att hela processen började med en informativ träff med tillsammans med de andra praktikanterna, i mitt fall var det ytterligare tre praktikanter. Jag har för mig att han vi hade som handledare tyvärr inte hade möjlighet att komma utan vi fick möta upp honom efter en gudstjänst i den kyrka han då var verksam i. Det i sig var också intressant och han var välförberedd på att ta emot oss.
Praktiken i sig var lärorik, man fick hålla predikan och fick möjlighet att utvecklas. Den avslutades med vad som skulle kallas ett utvecklingssamtal både i grupp och ensam med handledaren. Efter praktiken visste jag precis vad jag behövde arbeta på och kände mig trygg i mitt val, mitt kall, av yrke.
Efter praktiken var det nästan två månaders väntan då jag jobba på ett boende i Malmö. Under den tiden var det svårt för ett perspektiv över praktiken och allt som skulle hända efter. Jag visste inte om det skulle gå bra eller inte, från och till vad det är väldigt jobbigt. Men vad var det den tiden om jag visste vad för svar jag skulle få där i slutet av augusti?
Till slut kom dagen iallafall. Jag hade var att det kontakt med mina praktik kamrater och frågat dem vi kunde mötas upp och då berättade att hon skulle köra och jag gärna fick åka med henne! Så det gjorde jag.
Det blev en otroligt intensiv dag, men det märkte jag först när man jag kom hem. Jag var trött, fem olika samtal med åtta olika personer (tro jag det var). Det var samtal med rekryteringsgruppen (tre stycken, präst, diakon och en till), domprosten (+en, lite luddigt vem det var), psykoterapeut (hon var även präst), psykolog och givetvis också biskopen. Jag tycker nog att samtalet med psykologen var uddast, blev liksom tagen på sängen där. Sen var det ju samtalet med biskopen Antje (nuvarande ärkebiskop), det samtalet kändes dött för vara helt ärlig. Hon och jag hade stunder av pinsam tystnad vilken jag tyckte var jobbig, upplevde själv att jag inte riktigt kunde prata med henne. Det var inte allas upplevelse dock.
Sen återstod bara några dagars väntan innan man skulle träffa biskopen igen på stiftkansliet för svaret. Väl där så var det också en del väntan, överväldigande känsla av att vara helt ensam i världen, men har man gett sig in i leken så får man leken tåla.
Ni som följt min blogg en längre tid vet vad svaret blev. Det blev inte ett "ja", det blev ett "nej" följt av fem års väntan. Nu är det två år kvar, sen kan jag söka igen!
Processen att bearbeta det är intensivt och fyllt av osäkerhet och förtvivlan. Jag tog möjligheten att gå till själavårdens psykolog för att få hjälp att hantera det och hela tiden vaggade min vilja fram och tillbaka med frågan Kan jag ha misstolkat mitt kall? och vad ska jag göra om jag gjort det? Resultatet jag kom fram till är inte att jag misstolkat mitt kall, jag kommer söka igen när tiden är inne.
Det har gett mig möjlighet att växa som människa och jag kan absolut inte ångra att jag gick upp i antagning när jag gjorde, även om jag var riktig arg ett tag.

Frågor på det?

Allt gott,
Ellinor