Jag var tidigt i kyrkan, en halvtimme innan gudstjänsten börja. Det var bra för då kunde jag gå in och sätt mig lagom anonymt. Det var en bra gudstjänst och genom att välja så minska bitterheten över att inte själv stå där, så valet var bra. Men visst blev det lite prikärt efter, hon vet ju vad jag gått igenom och ibland så upplever jag att en del av de prästkandidat jag känner upplever lite skuld över att de står där och inte jag, det är inget jag vill!
Minnen vaknade men inga sår börja blöda. Det är himla svårt att vara bitter över något som faktiskt fått en att växa något otroligt mycket, även om det ibland hamlar i konflikt med hur jag känner. Ja, jag skulle vilja stå där idag, vara den som predika om Jesu dop. Men nej, jag skulle inte vilja byta ut den tid som fått mig att växa och bli en bättre människa.
De sägs att man aldrig får mer än vad man klara av, det är sant. Jag har en familj som stöttat mig, vänner med. Dessutom har jag skrivit av mig här från tid till tid. Jag vet inte om min förändring syns eller märks, jag vet bara att jag upplever den, ständigt. En dag är det jag som står där, men idag delar jag min ord här!

Allt gott,
Ellinor

Just idag är det töväder. Kanske borde jag ta det symboliskt... Sitter på tåget in till Hässleholm för att gå på gudstjänst där. Där finns min utmaning, jag ska höra en klasskamrat från teologen predika. Hon är något jag vill vara, hon är prästkandidat i Lunds stift. Jag fick inte bli det och det skär i mig än, kanske får jag bli det om några år. Det är min utmaning att möta detta faktum och jag känner att det är bra att möta den med en människa jag tycker om och respekterar. Hade jag låtit alternativ två gälla så hade det kanske blivit tvärt om.
Det finns många fler tankar kring detta men de är så röriga att jag inte kan skriva ner dem riktigt än.

Allt gott,
Ellinor