Det har varit fullspekade dagar. Mesta del har mitt liv varit uppdelat i äta jobba sova. Jag var dock i Malmö i helgen hos familjen. Så som det är med familjer så är det både ris och ros. Riset var att jag bråka med min äldre syrra som har oturen av att inte veta vilken fantastisk kokerska jag faktiskt är (haha, iaf enligt mig själv ;) och fortfarande tror jag lagar mat som den nittonåringen var (enligt henne ska jag varit 16/17år). Jag gillar experimentera i köket, ibland blir det bra och ibland inte, hur ska man annars lära sig?
Rosen var garanterat att träffa min yngsta morbror och hans flickvän. Hon är äldre än honom, hur mycket, ja vem bry sig! Jag har aldrig sett honom så lycklig, det var som den bitterhet han burit med sig suddats ut, det var helt underbart att se! Det är jättesvårt att peka på skillnaden hos honom, det är liksom små detaljer. Ni vet de detaljer som avslöjar en förälskelse med både ord och handling, säger saker som man vanligen behöver dra ur dem och gör saker som mest annars bara gjorts av plikt och nödvändighet och nu upplevs mer som ett nöje! Det är rätt intressant med förälskade människor att det är precis som om det vill dela med sig av den, få alla att känna den där underbara känslan vi kallar kärlek. Helt ärligt så funkar det, jag känner själv att jag svävar på små moln av den där sprida känslan så fort jag tänker på det.

Från ett ämne till ett annat så tycker jag att vi kan införa allmän #vänplikt för hur svårt är det inte att få nya vänner? Det borde vara enklare, så varför är det inte det? Vi behöver ju varandra ändå håller vi oss på avstånd och vägrar låta murarna falla! Jag är inte oskyldig till detta, jag lever ju med tron att andra tycker det är svårt att tycka om mig så jag har nog högre murar än det flesta. Men vad gör att jag tycker om en människa? Tycker jag inte om mig själv? Kanske inte så mycket jag borde, för även om mina gamla ärr är läkta så är det inte borta.

Mycket tankar... Ofta.

Allt gott,
Ellinor