Advents tre ljus brinner i min ljusstake, men ändå så kommer inte julkänslan smygande. Föga förvånade för att vara helt ärlig, jag vet ju varför. Det blir mindre känsla när man inte har möjligheter att göra de förberedelser man vill innan jul. Till det så jobbar jag på julafton och det innebär att jag missar gudstjänsterna mitt på dagen och de har en stor betydelse. Antagligen inte mycket till julmat heller, det är en allt för stor kostnad när man är ensam. Dessutom så är det ju det där med förväntan, vad vore julen utan förväntan?
Nära på alla barnen i familjen är för stora för den där spänningen och tjatet, utan tveckan så är det något juligt med tjatet "när kommer tomten?" De andra barnen är försmå, eller hon är för liten för det.
I år blir det ingen smyckad gran, jag orkar helt enkelt inte, för vad är meningen utan ett enda paket att lägga där under. Tänker på de som kommer ha det nästa år, med en liten bebis, och känner lite avund för det. All sån längtan blir extra starkt just när julen kommer, och det skulle väl kunna kallas för ett pessimistisk julkänsla. Hoppet att en dag få det finns där och jag tro att det kommer ske, men kanske inte alltid som jag önskar. Jag vet inte hur, men det är allt jag har. Det blir en jul då den gåvan kommer till mig, då mitt hjärtas innersta önska blir en liten verklighet.
I år hoppas jag kunna gå på julottan eftersom den är allt jag har detta året.

Allt gott,
Ellinor