Jag sitter och tittar på Jane Austens Förnuft & Känsla, vilken jag för övrigt läste för inte allt för länge sedan, och önskar att man skulle ha danser på samma sätt idag! Japp, jag är medveten om att det låter urlöjligt! Men det fanns en medvetenhet bakom dessa danser om möjligheten till paternskap, det finns ingen stans idag, i alla fall inte på det visset. Tänk dig att du går ditt med dina gifta vänner/familj som underhåller sig med dans och presenterar dig gör lämpliga människor som i sin tur presentera vidare - ett kontaktnät med andra ord. Det vore ju faktiskt något.
Titeln på detta inlägg hänvisar till Kate Winslet som medverkar i rollen som Marianne och har sjungit in en ballad som heter What if. Allt med känsla.
En annan sak som fängslar mig hos Austen är hennes passion för drama och kärlekshistorier. Det är inte alltid det slutar som man först tror, trots allt har Austen trollbundit läsare i tvåhundra år nu så hon kunde tekniken. Tycker ni att filmerna slutar abrupt så läs böckerna. Det är en bok i sin tid och så bör man också läsa dem. Förväntningarna på litteraturen var alltså annorlunda då.
Det är något alla som arbetar med äldre texter få lära sig tidigt i åldern. Historiker, teologer och litteraturvetare med flera är medvetna om detta. Vem var avsändaren (författaren)? Vem var den skriven till/för? Väldigt sällan så är en bok (eller ett brev) skrivet för att få genomslag i framtiden. Antagligen är det troligare att det vill ha genomslag i samtiden, precis som jag med detta inlägg. Ett genomslag i samtid brukar vara fullt tillräkligt för att framtiden också ska läsa med den förundrade frågan varför var den populär då? Givetvis så kan man ställa frågan negativt med och försöka hitta litteratur som inte fått ett genomslag.
Tänk on man skulle kunna skriva på ett sätt så det slog igenom nu och i framtiden...

Allt gott,
Ellinor

Sitter och tänker på att första intrycket nästan aldrig är fullständigt. Faktum är ju att det flesta av oss bär inte hela vårat 'jag' utåt. Jag sa en gång till en vän att våran CD-hyllor antagligen skulle kunna berätta en hel del för den som är uppmärksam om oss. Det är en av de saker vi inte tänker på att vi skyltar med, med andra är vi väldigt noga med hur vi framträder. Kläder är ett väldigt bra exempel. Det finns mer än det yttre. Vad plockar du undan när du ha gäster? Säger de virkade dukarna något om dig och dina intresse eller är det någon annan som gjort dem till dig? Vad har du framme av sentimentala skäl och vad har du framme för att det enbart är vackert?
Vidare har vi också de saker du inte skyltar med vart du än går, som bloggen eller boken där du har dina dikter. Det där små sakerna som du egentligen inte döljer men bara skyltar för en liten skara. Det är de sakerna som kan ändra intrycket människor har runt dig när de på ett bananskal halkar in i en del av den världen där du get uttryck för det.
Det syns inte när jag går in på Ica att jag vill bli präst eller att jag lutar åt ett feministiskt håll, det syns dock bland annat här.

Allt gott,
Ellinor