Jag fick jobbbokningar idag och i morgon, det är väl okej. Det är antagligen ingen som blir förvånad om jag säger att det inte är mitt drömjobb? Nej, trodde inte det heller! Man utbildar ju inte sig vidare om man hade sitt drömjobb, i alla fall inte om det inte känns att det kan bli bättre.
Bara för att var på det klara, jag hatar absolut inte mitt jobb. Det finns delar som jag faktiskt älskar, arbetet med människorna till exempel. Andra delar, det jag inte gillar, har med hur mycket jag kan påverka och när jag finner hinder i min väg att hjälpa dessa människor och inte kan göra något, att stå där ofrivilligt handlingsförlamad. Jag har aldrig varit den som klarat av att tjata utan resultat, det har jag inget tålamod till.
En del kanske skulle säga att det är ett jobb, man behöver inte tycka om det bara göra det, så enkelt är det inte, särskilt inte när man jobbar med människor. Föresten så inverkar det ju på ens fritid med, för vem vill känna söndagsångest? Inte jag i alla fall. Tyvärr så är det rätt många som har denna ångest outalad i vården, det blir gärna så när det är ett av de yrken som "slukar" flest människor. Behovet av undersköterskor är stort och det är olika anledningar att ångesten kommer, ofta ska man sammarbetar med människor som inte alls är lika en, vilket är naturligt.
Jag känner ändå en del som upplever yrket som ett drömjobb och jag tycker det är fantastiskt!

Allt gott,
Ellinor