Det allra flesta känner nog till att de kristna bekännarna, vilket inkluderar mig, ser Jesus Kristus som sann gud och sann människa. Hur den teologin ser ut är ytters komplicera och orsakar alltid diskussioner så fort det tas upp bland teologer och troende. Det är på samma sätt som med den lutherska synen på synd, med syndare och syndfri i varje döpt människa. Dock är det inte den teologin jag vill diskutera idag.
I dag är det inte den teologin som står i centrum, istället vill jag diskutera det som egentligen skulle handla om liv och död. Prästen i kyrkan sa i dag att vi fria en påskdag nu på höstkvisten som en påminnelse kring hur vi faktiskt fick möjlighet till frälsning. Men jag fastande inte i det faktum att Jesus väckte Lasaros från de döda (se Joh 11:28-44), utan det faktum att han grätt. Jag har en skolkamrat som valde det som uppsatts ämnen och först i dag förstod jag innebörden av det. Varför gråter Jesus? var hennes fråga sist jag pratade med hennes. Det är i och för sig en intressant fråga, men det är inte den jag vill ge svar på. Jag kan helt ärlig säga att jag inte tror gråten är medvetet, fast än det blir pricken över i:et. Ni har en man som är definisionen på perfekt, en man som yttre sätt inte har några svagheter. Han botar sjukar och förtjuter inte syndaren, hans egna synder ligger inte honom till last, om man nu kan säga att han har några. I den stunden Jesus gråter så visar han att han faktiskt känner sympati och sorg, han blir människa på riktigt. Det finns en underliggande diskussion om detta faktiskt är tillfället då han vet vad som måste ske för att rädda mänskligheten. (Visste ni att Jesus (och Joshua ect) betyder Gud räddar?) Prästen som höll predikan i dag menade att denna händelsen ska varit startpunkten på det som kom att leda till hans död och uppståndelse. Som ni förstå så tror jag att denna resa börja med att det sker en insikt för Gud som människa om vilka börder människan bär. Jag säger inte att Gud inte kände till det innan, men att bära dem själv som människa gör den stora skillanden.
Det är inget som är lätt att diskuterar eftersom man hela tiden ställs i filosofiska konflikter som, i alla fall jag vill undvika om möjligt. Jag har ju faktiskt ingen rätt att säga mer om Gud än det jag själv har upplevt och min upplevelse kan skilja sig från andras. Lika lite kan jag samla ihop alla människor upplevelser av Gud och få ihop en sammanhängande bild. Att jag kan säga det beror i mångt och mycket på att vi som människor (faktiskt hela skapelsen) är komplexa på samma sätt, det finns inte två människor i världen som tänker på mig på exakt samma sätt.
Skulle jag då svara på varför gråter Jesus? så skulle det svaret vara för att påvisa sin männsklighet, men vem är jag att säga att Gud inte kan känna sorg? Skulle sorg vara ett männskligt drag? Antagligen avfärdar vi det eftersom vi gärna tänker på Gud som fullkomlig, och i vår syn på fullkomlighet så har inte sorgen någon betydelse. Så i den männskliga synen så är sorg ett mänskligt drag, inte ett gudomligt.
Jag fastna mycket i det om Jesu tårar inför Lasaros död för att sorg är ett uttryck av kärlek och även om den ofta kan smärta oss så vill vi inte sluta känna den för den ger nästan alltid mycket mer än vad den tar. En del teorier kring vem Gud var innan Gud blev vår frälsare säger att Gud var krigarguden i ett grupp bland flera Gudar, men som jag ser det kan det lika gärna handlat om en kärleksgud för trotts allt så säger vi att allt är tillåtet i krig och kärlek, det gör minst sagt gränserna mellan dessa suddiga.

Herre låt mig få vila i Dig, lyssna till Dig, växa i Dig, Herre. Låt Din kärlek bli skapa i mig, upprätta mig, omslut Du mig. Sen kan jag resa mig upp och gå ut i kamp för sanningen. Herre, låt mig få vila i Dig. Vila Du i mig. amen. (Sv.Ps. 759, P. Harling 1979)


Allt gott,
Ellinor