När man själv börjar se sig ur mobbarnas synvinkel så ska man vända om. Idag blev jag påmind om ett nerslående "nej" som ändå gjort mig till en bättre människa och en tid då jag hela tiden var tvungen att upprepa för mig själv "Du är värdefull."
Jag tro inte dem gör det medvetet, men ofta känns det som människor undra vad det är för fel på mig för att jag fick ett "nej" att bli prästkandidat i SvK 2013. Även jag börja undra och tvivla på mitt kall. Och idag såg jag bilder och texter på gamla skolkamrater som berättar att de blivit antagna och allt kommer upp till ytan igen. En del av mig misstänker att "fel-känslan" är en av orsakerna till det studieuppehåll jag nu gör, samtidigt så har jag fortfarande kvar saker att göra i skolan, men jag vill inte vara där. Större delen av mitt liv har jag känt utanförskap på ett eller annat sätt. Det är brutalt att känna men det går att leva med. Min värld blev en värld med begränsat antal människor, vilka de flesta (tack gode Gud) fortfarande är en del av, men en del har varit tillfälliga trots att jag inte har haft någon önskan om det. Jag kan ändå förstå de tillfälliga människornas syfte i mitt liv och det har utan tvekan lärt mig en del.
I dag fick jag påminna mig om att jag är värdefull och att det inte var för att det var fel på mig jag fick ett nej utan det handla om att jag inte nått hela vägen. Mina "före-uppgifter" är inte klara än, inte för jag kan säga exakt vad det är, allt jag kan säga är att jag måste få vara mänsklig i det och inte bli betraktad som mer eller mindre. Jag har en uppgift att fylla, Kristus har bruk för mig. Världen behöver Guds kärlek, strömmande genom mig... men också genom dig. Det är de orden som leder mig just nu. Jag befinner mig i limbo, där är jag nära skapelsen men jag är också nära Gud. Jag är här, jag är där som är här.


Allt gott,
Ellinor