Med tankar på en födelsedag som springer mot en och jobb inom äldrevården så uppmärksammar jag saker och ting som jag i min vardag tar för givet. Ta bara den enkla saken som vi alla gör, att resa sig, det kommer en dag inte vara så självklart. Vidare utifrån det så slås jag alltid vad självklart det är för mig att ändra ställning när jag sover, ibland vakar jag lite, men saken är den att jag både orkar och kan vända mig. Till vintern kan jag sparka av mig stumporna på golvet brevid sängen för att nästa morgon böja mig ner och få på dem på mina fötter igen, det är så självklart. Ramlar jag så reser jag mig utan att reflektera hur jag gör. Att jag vänder mig om på mage och ställer mig på alla fyra för att lyfta upp överkroppen så jag står på knä, lyfta upp ena benet så jag kan trycka ifrån med det medan jag lyfter upp det andra. Att göra det är självklart.
Det är inget fel med att bli gammal, det som är tungt med en ökad ålder är de ökade begränsningarna. Det är inte så självklart att vi njuter av alla dessa små saker som vi kan eller ens funderar på hur vi ska bibehålla dessa funktioner i samband med att vår ålder ökar. Sätt dig på en stol och funderar på hur du ska göra för att resa dig, vet du hur du gör? Skjuter du bak fötterna? Böjer du fram överkroppen? Vidare kan du ju funderar på hur ofta du faktiskt ändra ställning där du sitter. Kan du sitta helt still i en minut? Börja det inte kännas obehagligt någonstans?
Nej, jag har inte varit på förflyttningsutbildning, den har bara etsat sig fast i mitt huvud, så många gånger har jag varit på likande utbildningar. Det är nödvändigt både för undersköterskan och brukarens välbefinnade att ha ett gott ergonomiskt arbete, det sliter mindre på båda. Allt är långt ifrån självklart.

Allt gott,
Ellinor

Augusti månad är här och jag gör först nu mitt frsta blogginlägg. Lite segt må hända, men jag har faktiskt varken haft tid och lust. Allt skrivande måste för den bakom orden ge något, om så bara en självanalys utan läsare.
Inte het ovanligt så har jag tillbingat helgen i Malmö. Denna helgen var det extra bra. Som många av er säkert vet är Augusti omtentronas tid, men jag har inte känt mig motivierad alls att göra dessa, dock har helgens händelser gett mig ett lite nytt perspektiv.
Lördag var mesta dels en slö dag utan att något särskilt hände, utan det mesta var idag. Det börja med gudstjänst i min barndomsförsamling i Malmö med en som vanligt inspirerade predikan av prästen Cecilia som verkligen vissar att man kan var kristen på många olika sätt och ändå vara det på "rätt" sätt genom hela sin uppenbarelse. Sen fick jag lite tid över så jag hörde av mig till en av mina vänner som bor i närheten av min mor och vi träffades och titta lustigt nog på MFF's match mot IFK-Göteborg (ingen av oss är egentligen särskilt fotbollsintresserade) medan vi plannera att gå på hockey till hösten och se vårt lag HV71 möta Malmö Redhawks på Malmö arena. Både hon och jag hejar på HV71 trotts att vi båda är uppvuxna i Malmö. Vi hade i alla fall trevligt en stund.
Jag åt middag hos mor innan det var dags att ge sig av hem till Perstorp igen med katten på ryggen (jodå bokstavligen i en transportsryggsäck). Uppsluckad i mina tankar som jag brukar vara kommer min kompis från skolan fram till mig utan att jag hinner reagera och jag blir så förvånad att se henne att jag glömmer att uttrycka min glädje att se henne. Detta möte var antagligen det viktigaste, vi har så mycket gemensamt studiemessigt fast vi har helt olika mål med studierna. Båda har vi dyslexi och där med också tentor som ligger bakefter, det blir liksom att vi förstå varandras prekära situationer. Dessutom ligger det gemenskap dels i intresset av religion, men också ett gemnsammt skönlitterärt intresse. Hon gjorde det inte medvete, men efter att tala med henne mellan Malmö/Lund färden så kände jag mig motiverad att ta tag i det som ligger efter, det blev en nytändning att avsluta det jag som jag bör göra.
När jag sedan kom hem så börja jag, inte för att jag kände att jag ville utan för att jag behövde plocka undan lite för att kunna ta en kopp te i kök, plocka fram det jag skulle göra i omtentor. Att ta tag i det man hela tiden skjuter framför sig är ganska viktigt. Kanske kan jag ändra det beteendet även om det kan verka väldigt optimistiskt, men med två steg fram och ett tillbaka så kommer man ändå framåt.
Ska ner till Malmö igenom på onsdag och på torsdag åker jag över till Köpenhamn med en god vän från tiden i Jönköping, det blir min lilla semester som jag har i år. På fredag kväll är jag åter hemma eftersom jag ska jobba i helgen.

Allt gott,
Ellinor

Ps. Avslutar med lite bilder från Malmö. Ds.