Med tankar på en födelsedag som springer mot en och jobb inom äldrevården så uppmärksammar jag saker och ting som jag i min vardag tar för givet. Ta bara den enkla saken som vi alla gör, att resa sig, det kommer en dag inte vara så självklart. Vidare utifrån det så slås jag alltid vad självklart det är för mig att ändra ställning när jag sover, ibland vakar jag lite, men saken är den att jag både orkar och kan vända mig. Till vintern kan jag sparka av mig stumporna på golvet brevid sängen för att nästa morgon böja mig ner och få på dem på mina fötter igen, det är så självklart. Ramlar jag så reser jag mig utan att reflektera hur jag gör. Att jag vänder mig om på mage och ställer mig på alla fyra för att lyfta upp överkroppen så jag står på knä, lyfta upp ena benet så jag kan trycka ifrån med det medan jag lyfter upp det andra. Att göra det är självklart.
Det är inget fel med att bli gammal, det som är tungt med en ökad ålder är de ökade begränsningarna. Det är inte så självklart att vi njuter av alla dessa små saker som vi kan eller ens funderar på hur vi ska bibehålla dessa funktioner i samband med att vår ålder ökar. Sätt dig på en stol och funderar på hur du ska göra för att resa dig, vet du hur du gör? Skjuter du bak fötterna? Böjer du fram överkroppen? Vidare kan du ju funderar på hur ofta du faktiskt ändra ställning där du sitter. Kan du sitta helt still i en minut? Börja det inte kännas obehagligt någonstans?
Nej, jag har inte varit på förflyttningsutbildning, den har bara etsat sig fast i mitt huvud, så många gånger har jag varit på likande utbildningar. Det är nödvändigt både för undersköterskan och brukarens välbefinnade att ha ett gott ergonomiskt arbete, det sliter mindre på båda. Allt är långt ifrån självklart.

Allt gott,
Ellinor