Jag har blanade känslor till att det blir allt mörkare. Det är för all del mysigt att få tända ljus och titta på stjärnorna (om de nu syns bakom molnen). Trotts detta så känns det inte enbart bra, kanske har det med min livsituation att jag göra eller så är det faktum att jag närmar mig men tjugonnio-årsdag med en skrämande hastighet. Jag ska helt ärligt säga att jag har åldersnoja och det av flera olika skäl. Det är väl inte helt rationellt att tänka att man börjar bli gammal när man bara är tjugonio, men det är inte åldern i sig som gör det.
Jag hör min biologiska klocka skrika efter mig och undra vad jag håller på med. Egentligen gillar jag inte att använda begreppet klocka om det som sker i mig, men det är i brist på annat som jag använder det. Det närmaste jag kan beskriva det som är att jag har kommit i orytm med min natur, med vad som borde hänt, en slags obalans.
Idag känns allt det påtagligt nära när mörkret sänker sig över landet som ett tungt täcke som antyder att en vinter kommer att komma. Det jag gripper tag i är att mitt tur tal är nio och jag vill minnas att nittion var ett bra år, så jag har höga förhoppningar på tjugonio ändå.

Allt gott,
Ellinor