När jag var tonåring så tyckte jag att mycket av den kristna musiken som fanns var löjlig och klyschig. Jag älska dock psalmer, kan ha med att göra att jag gick i kör i kyrkan. Min favorit psalm är och var 231, Oändlig nåd som jag tyckte var pampig och relaterade till trotts att jag inte som i texten kunde definera mig som förlorad, i alla fall inte i det personliga stadiet. Det har kommit sennare.
När jag slutligen gick ut gymnasiet (10 år sedan på söndag!) så flyttade jag till Jönköping och börja jobba inom äldreomsorgen. Där ser man lite annorlunda på kristen musik än vad jag då gjorde, den var viktig, föga förvånade när man befinner sig i bibelbältets kärna. Det var bara att sjunga med i Gyllene morgon och andra låtar som passar bättre hos Frälsningsarmén. Efter ett tag började jag i alla fall att uppskatta det, jag gillar fortfarande inte all kristen musik, men mer.
När jag väl haft min första grupp konfirmander som konfirmandledare så fick "vanlig" musik en helt ny mening. One man come in the name of love (Pride, U2) Jag började lyssna efter "dolda" kristna betydelser i pop-musik, vilket gav musiken en större mening! Plösligt så fanns där något mer i något som jag redan älska, det är som att fråga om det verkligen kan bli bättre och så blir det faktiskt det!

Allt gott,
Ellinor

För flera veckor sedan bestämde jag mig för att försöka odla en advokado planta. Tiden gick och jag tyckte att ingen ting hände. Innan jag reste till höglandet så såg jag i alla fall att kärnan sprukit och tänkte att jag se om nått händer i alla fall, helt ärligt så hade jag gett upp. Det är ju inte alla frön som gror till något.
När jag kom hem så tittar jag till mina växter och till min förvåning så är det något som grott, advokadokärnan var nu helt sprucken med skott på väg upp. Det blev ett litet mirakel för mig.
Där var annat som också växt till sig under min frånvaro. För några söndagar sedan var temat på gudstjänsten att växa i tron och för att symbolisera detta så fick vi frön med oss hem. Dessa frön satte jag i den tomma yttan i balkonglådan och de har också kommit en bit på väg.
Är det inte lite så med hela livet? För att något ska bli bra så måste vi "smaka av". Att misslyckas en gång är inte att misslyckas, det är vägen till att lyckas. Det är så jag ser det i alla fall. Jag vet att det inte är omöjligt att lyckas det kan bara ta lite längre tid än väntat, kanske för att man behöver lära sig något längst vägen.
Jag älskar att plantera, allt från frön till sticklingar. Sticklingar är mina favoriter, de kan både vara enkla och svåra att få fart på och så ser man hela processen! Med mycket kärlek och varsamhet har man snart något nytt i fönstret eller på balkongen!
Helt ärligt så längtar jag efter hus och trädgård där jag kan utöka detta intresse och byta sticklingar med vänner och bekanta men tills dess så kommer mina aloe vera plantor och november kaktusar bli flera och där med mina fönster fulla av växter! Kanske hittar jag något annat som kan kompletera min växtsamling.

Allt gott,
Ellinor

Där är ingen tveckan om jag borde sova nu, om inte annat så säger migränen jag har det. Som vanligt så fastnar jag i något, denna gången en bok och nerrivandet av en tapet (struktur!!!) i sovrummet.
Boken är en av Harry Potter-böckerna och nerrivandet av tapeten skede spontant, alltså bara för att jag kan. Ja, jag hade ändå tänkt göra om och jag gillar inte alls inte strukturtapeter! Få se hur det går, synd bara att tapeten under är i så dåligt skick annars tycker jag att den skulle passa in i rummet. I morgon blir det dammsugande efter allt "havre" (strukturtapet är även kallad havretapet) från tapeten.
Så nu ska jag sova och hoppas att huvudvärken lägger sig.

God natt!
Ellinor

Min akademiska väg har varit långt ifrån grop-fri, mestadels har den kantas av omtentor och kompletteringar och jag är rätt övertygad om att en del har frågat sig vad jag egentligen gör på universitet bland de lärare jag haft. Det enda jag säga med ganska stor säkerhet inte har gjort det är studievägledaren som har hand om oss med studiestöd, hon står där ständigt och hejar på och tror på oss faktiskt. Ibland är det lite överväldigande att ha en människa som tror så på ens kapacitet fast än hon har en realistisk bild av en!
Jag har haft min sista lektion, det enda jag har kvar är lite möte med min handledare och en framläggning. Så nu gäller det att få igång uppsatsen ordentligt, dryga 45 sidor ska skrivas. Det är förstås en del kompletteringar och omtentor som ska göras och en eftersläntrare som ska in, men när allt det är färdigt så har jag en teologi kandidat.
Efter drygt fyra års studier så gör jag studieuppehåll (förhoppningsvis bara uppehåll) för att jobba ett tag, vilket ska bli skönt, ska bara hitta ett jobb med. Studierna tar jag upp igen om dryga tre år, då är det hårdare tag som gäller. Lite läskigt är det, jag kommer ju behöva skriva en magistersuppsats. Om jag som dyslektiker är rustad för det får vi se då, jag tänker inte vara rädd i förväg.
Vad som inte skrämmer mig är att vara arbetslös, ja jag har ju sommarjobb som timvikarie, men inget mer än timmar där efter. Men som utbildad undersköterska är det långt ifrån svårt att få jobb, det svåra är att få pröva någonting nytt, vilket jag gärna vill. Jag söker aktivt andra jobb, men ingen intervju än.

Allt gott,
Ellinor

Jag ber dagligen, ibland är det mycket, ibland bara en enkel bön. Ofta är det de bönerna som jag inte ens tänker på att jag ber. Det är inga inövade böner, nej det är böner i ren kommunikation. Bönen utgör en dialog mellan mig och Gud, dock är inte svaren alltid dem jag vill ha, men svar brukar jag få, på många olika sätt. Jag vet att det låter bisart för en som inte tror på Gud, bara så ni vet så är Gud inte en gubbe bland molnen, eller ens en person, Gud är större än så. Kyrkofadern Augustinus (400-talet) skrev att vi egentligen inte kan säga något om Gud, inte ens att han är outgrundlig, dock är ord det enda vi har för att beskriva Gud och därför möter vi ofta Gud som person.
Nu är det inte så att Gud svara mig med ord, Gud svara mig med handling. En del skulle kalla det tecken, andra uppenbarelse. Ibland är svaret som att komma på en riktigt bra idé eller komma till instinkt om något. Jag är medveten om att en del skulle förklara dessa svaren som ett ögonblick av samlad kunskap, erfarenhet, lite som när man tittar på en deckare på teve. Det blir alltså ett logiskt utfall. För mig är det precis det och mer. Vad är det som gör att jag gör den logiska analysen? Hade jag med samma kunskap kunnat nå en annan slutsats? Ja, jag blanda väl just in vetenskapen i det hela, men ta det inte som ett Gudsbevis, precis som kyrkofadern Anselm (1000-talet) gudsbevis så är det bara en hyllning till gåvan av tro.
Rätt ofta så handlar inte bönen om att jag vill har svar. Jag ber om allt från världsfred till att min familj ska må bra, det senaste året har det varit böner om att kunna ta sig igenom förluster särskilt för en anhörig som gått igenom en del i sina försök att öka ut sin familj, henne ber jag fortfarande för.
Bönen handlar främst om kärlek, inte enbart till Gud utan till sin medmänniska och till hela skapelsen, universum, ja allting faktiskt. Jag kan inte förstå allt, jag kan inte göra något åt allt, ibland är bönen det enda jag har att tillgå.

Må din väg gå dig till mötes
Och må vinden vara din vän
Och må solen värma din kind
Och må regnet vattna själens jord
Och tills vi möts igen må Gud hålla, hålla dig i sin hand. SvPs 730 utifrån irländsk bön.

"Du är en bön, Gud är din bön" SvPs 762

Amen
Ellinor

Min starka sida i mitt skrivande måste jag säga är struktur. Jag vet hur utformingen ska se ut, det har jag lärt mig utantill. Min svaga sida är helt utan tveckan metoden, känner mig kastad i lejongrupen så fort jag ska skriva vilken metod jag använder. Undrar om det finns kurser i konsten att välja metod i uppsats skrivande, annars borde det faktiskt finnas och vara obligatoriskt.
Det är klart att det som går att sätta i rutin när man skriver alltid är det enkla, kanske inte för alla, för där finns alltid tydliga instruktioner till detta. Tar man bara sig tid att använda sig av det så ofta man skriver så sitter det snart där och blir en vanna att använda det. Kanske kan jag lite om metoder ändå....
Från att tyckt att det var jobbigt med att skriva fornoterna rätt och får strukteren rätt så har det blivit det jag tycker är roligast i en uppsats, i den delen är jag tryggast. Inte heller är jag rädd för framläggning för att jag har detta i bakhuvudet. Det är som att lära sig cykla, vilket min handledare påpekade i kand. skrivandet.

Allt gott,
Ellinor