När jag som nittonåring lämnade Malmö för Jönköping trodde jag att det skulle vara det mest skrämmande jag skulle göra i mitt liv. I Jönköping skulle alla pusselbitar falla på plats, det var så jag tänkte när jag bestämde mig för att flytta dit redan som fjortonåring. Det jag gjorde var att fly, jag trodde på allvar att jag kunde smitta från 'demonerna', istället ställdes jag ansikte mot ansikte med dem. Det är inte så radikalt som det låter, det handlade snarare att jag fick en möjlighet att lära känna mig själv.
Även om jag trivdes i kyrkan, så var det bara kyrkan i Malmö jag trivdes i, alla andra var skrämmande och jag hyste starkt brist på tillit till min nästa. Jag flyttade till en stad där jag kände min syster och hennes mans familj men inga fler, men jag trodde genuint att jag skulle lära känna fler människor. Nå, det gjorde jag ju, men det tog lång tid innan jag fann vänner. Istället för att lita på att människor faktiskt uppskatta mitt sällskap så isolerad jag mig och umgicks nästan enbart med min syster utanför jobb och skola och detta bara en gång per månad. Jag gjorde inte det jag tänkt, jag gick inte i kyrkan mer än vid dop, jul och liknade, hade jag gjort det så hade jag nog fått se en annan värld.
Tillslut så fick jag ett jobb med människor som fick mig att fatta mod och sluta gömma mig, vilket jag inte ens viste. En helt ny värld öppnade sig och jag växte som människa. Utan dessa människor så hade jag inte suttit i Perstorp idag.
Jag viste att jag inte var rätt, jag gjorde inte det som var meningen att jag skulle göra, det kände jag själv och det kände mina vänner. Några av dem kanske blev lite förvånade när jag efter en jul hemma i Malmö berättade att jag ville bli präst, att jag upplevt ett kall till att tjäna Gud på det sättet, men bra mycket färre än vad jag trodde. Syrran var nog värst, när hon lät alla sina 'fördomar' om mig och yrket ramla ur mun, det är väl så med äldre syskon.
För första gången i mitt liv kände jag att jag var på rätt väg, men Gud vad det var skrämmande! Men alla positiva reaktioner i min omgivning hjälpte mig att hålla fast vid mitt beslut, medan jag betalade av de sista skulder jag hade. Hösten 2011 sökte jag för att se att jag kom in, det gjorde jag. Kollade upp så jag kunde börja våren därpå och sökte igen till VT 2012.
Musik har alltid varit ett sätt för mig att hantera rädslor, ABBA har varit väldigt viktiga i min utbildning och är det fortfarande med låten I wonder och jag viste att jag var tvungen att pröva. Det är en kittlande känsla att göra något som skrämmer en bara lite, sådana känslor har jag fått uppleva, det till min stora glädje, flera gånger under min utbildning. Jag har fått mersmak på äventyr och testar från och till min bekvämlighetszon. Låten hjälp mig när jag fick ett nej med och jag har fortsatt möta mina utmaningar och få det privilegiet att se mig själv växa som människa. Att gå från att vara en människa med en dröm till att vara den människan som tar sina drömmar i sin egna händer och ser om hon inte kan göra verklighet av dem! Jag har fortfarande en bit kvar, förhoppningsvis hela livet, för alla drömmar ska bli sanna. Det är resan som är målet och inte målet i sig.
Jag har fortfarnade en del hinder, det är som det ska vara. En del av dem kommer försvinna inom några månader, andra kommer ta år, men det är helt okej! På så vis kan jag fortsätta växa som människa och kanske, om jag har tur, få hjälpa människor att göra samma sak.

Allt gott,
Ellinor

Dagen är präglad av solksken och skrivkramp. Ja, kanske inte just det jag skriver här, snarare till min uppgift som ska vara färdig i morgon, intressant men har ett helvete med att formulerar mig. Samtidigt så märker jag att dagarna blir allt längre och om två veckor är dag och natt lika långa och efter ytterligare en vecka så ställer vi fram våra klockor. Vintersporten når sin högpunkt nu, just nu är det skidskyttet (I love it!) i Finland och under helgen är det nästan bara skidor på teve!
Jag ska väl nämna att på söndag är det inte bara Vasaloppet eller den tredje söndagen i fasten, även om det är ack så viktigt, det är också internationella kvinnodagen! Ska se om jag inte ska hinna med att ger en reflektion av söndagens texter i ett feministisk perspektiv, jag har faktiskt lite på lut.
Så nu hoppas jag på bra snö i Dalarna och Finland under helgen så att våra svenska stjärnor i spåret kan visa att vi kan, speciellt hejar jag då på tjejerna. Nästa vecka hoppas jag på att våren slår till på allvar, jag vill se vitsipporna när jag promenerar i närmaste naturreservat.

Allt gott,
Ellinor