Har ni någonsin känt att ni inte riktigt passar in? Att ni är alldeles för unika för verkligheten där ni är? Ja, så väljer jag att se det. Att vara unik är ju något positivt och jag är optimist. Kanske är känslan från två håll, kanske finns där människor jag träffat som verkligen önska att de förstod mig, så som jag önska att jag förstod dem. Helt ärligt så känner jag mig allt för ofta som en utomjording, som en cylinder i ett fyrkantigt hål. Ni kanske undra varför jag inte säger tvärt om? Enkelt, där finns ju ändå likheter mellan mig och människorna jag lever parallellt med.
Det är alltså stunder som det känns lite extra, stunder då jag inte riktigt kan anpassa mig till den verklighet jag befinner mig i. Värst med dessa stunder är att jag känner mig så missförståd. Inget ovanligt i sig, men aldrig en känsla man vänjer sig vid.
En följd av denna känsla, i alla fall för mig, är att jag isolerar mig. Efter som jag känner mog missförståd så tvivlar jag också på människors känslor för mig, tycker de verkligen om mig? Utifrån detta så förespråkar jag också ärlighet, inte att du spontant ska säga allt du tycker och tänker, sanning ska alltid talas med eftertanke. Alla behöver inte tycka om mig och jag behöver inte tycka om alla, men för den sakens skull behöver jag inte vara elak mot dem jag inte tycker om.
Till min stora tröst så vet jag att det är en del stora personer genom historien som känt på ett liknade sätt. Så va inte rädd att säga sanningen så länge ni säger den rätt (kryphålet i sanningstalande).

Allt gott,
Ellinor