För tillfället känner jag mig mer skoltrött än vad jag någonsin gjort tidigare, jag vill bara vara färdig. Det känns som om jag aldrig skulle bli färdig, jag har ju mitt Jeriko, min dyslexi. Fast det är klart, om jag inte fått veta att jag har dyslexi så hade sannolikheten att jag hoppat av varit större, nu har man stället en envis kampanda. Vist f*n ska jag klara detta!

Tänk er att ni går på en intressant stig, det finns saker att lära över allt och är otroligt spännade och du vill absolut inte avvika från denna stig. Men så plösligt säger det stopp, mitt på din stig så ligger en gigantisk stad med höga murar (Mitt Jeriko). I denna stad är det inte så förtjusta i att låta främlingar passera och vägen runt är knölig och svår mot båda hållen, dock på olika sätt. Denna stad representera dyslexin. Tänk er nu att ni efter många om och men ändå kommer in i staden, den är som en laborint. Det tar mer tid för dig att ta dig igenom än den vana människan som bor i staden eller i liknade städer.

Det är ett hinder att ha dyslexi, man är inte dummare än sin nästa, utan man har bara ett unikt sätt att lära vilket inte läsning har högsta priotet. Dock lever vi i ett samhälle där läsning är, trotts andra mediala genomslag så som tv, är normsättande för inlärningen. Jag lär mig bäst när jag är på lektionerna, inte i böckerna, men vem bry sig om det? Ändå har drygt 5-10% av befolkningen dyslexi, och ingen tänker på att anpassa examinian efter det. Dessa människor kanske skulle bli fantastiska läkare, advokater eller ingenjörer, men många väljer bort studier på högre nivå för att det i dagen system tar längre tid och får en att känna sig dum och otillräklig!

Här sitter jag och skriver, med dyslexi och har inte allt för många stavfel, lika lite som min tremänning. Jag har dyslexi och gillar skriva, blogga. Jag har "bloggat" sedan tidigt 2000-tal, började på lunastorm och sennare kom den andra bloggarna. På denna har jag funnits i två år. Jag twittrar och gillar ord i allmänhet, Språket i P1 är ett radioprogram jag gärna lyssnar på via podcast om jag har tid över. Faktum är att jag är hyfsad på grammatik, jag rent av kan tycka det är intressant eftersom det förljer tydliga regler.

Mitt Jeriko är inte oövervinneligt, det går att komma förbi, men det tar tid. Tid måste man ta sig när man har dyslexi och mycket stöd brevid behövs, och en del av detta stöd erbjuder universitet! Jag vill vara öppen med min dyslexi och jag anser att det är viktigt att belysa, dels för att det finns hjälp och dels för att det är något som är personligt på det sätt att det inte uttrycker sig på samma sätt hos alla.

Har ni frågor om detta så svara jag gärna i den mån jag kan, annars tar jag reda på det och hänvisar. Så fråga gärna.

Allt gott,
Ellinor

Det är alla helgons dag idag, en dag att uppmärksamma förebilderna som gått före. Främst är det kanske helgon som Heliga Birgitta eller Sankta Lucia (heliga och sankta är samma ord, valet av att använda olika har med deras ursprung att göra) som får uppmärksamhet. Jag tycker dock, trotts är det är alla själars dag i morgon, att det redan nu finns plats för de ouppmärksammade helgonen, de som varit förebilder i ert liv för att ni ska leva ett godare liv. Det är trotts allt inte helgonens gravar vi smyckar, utan dem som stod oss nära, det är för dem vi tänder ljus i denna mörka tid.
För mig handlar det om fler än människor jag faktiskt träffar, det handlar om dem jag hört så mycket om, om släktens historia. För alla kämpar som funnits i min släkt för all sorg som gåtts igenom och för all glädje som upplevs. Det är en tid då då och nu möts, alla som gått före som kämpat för att jag skulle få en bättre framtid. Allt från demokrati till möjligheten att utbilda mig till präst, detta har mina och era förfäder kämpat för! Idag väljer jag att uppmärksamma dem, de som valt att förändra världen på de sätt de haft möjlighet till.

Rubriken till dagens inlägg är hämtad från psalm 399 i Den svenska psalmboken och är de inledande orden i en nattvardspsalm. Nattvarden har till viss del samma uppgift som denna helgen. När jag var lite så fråga jag en av prästerna i den församling i Malmö som jag då bodde i, varför stå vi i halvcirkel kring altaret?, han log och berättade vänligt för mig att det beror på att vi egentligen inte står i en halvcirkel utan i en cirkel med dem som gått före. Tänk er da Vinci bild Nattvarden (sista måltiden) där de bara sitter längs ena sida av bordet (antagligen för att det skulle se märkligt ut annars) och ni sitter på andra, den tomma sidan är för er!

Vi tänker på de många som känner andras dom, på dem som vi har svikit och inte brytt oss om.
Vi ber dig, Gud, om nåden att medan än är tid få gå med ljus och glädje till dem som saknar frid.
Vers 3 sv. ps. 399

Jag tycker det passar bra in i helgens tema, som inte enbart ska präglas av sorg och saknad, utan också av glädje. När vi till exempel firar Sankta Lucia en 13 december så är det hennes döds dag vi firar. Det kanske verkar märkligt, men det är så att vi firar den himmelska födelsedagen som inträffar på dödsdagen, alltså att hon fått komma till Gud och änglarna. Jag personligen finner stor tröst i denna tanken, att döden skulle vara den himmelska födelsen. Därför ska jag dela med mig av ytterligare en psalm ur Psalmer i 2000-talet.

Sjung för de helgon som gjort denna resa framför oss. Skapelsens resa av kraft och rättfärdighet gör oss till dem vi är ? ett med varandra och här. Ordet blev kropp och berör oss.
Vers 4 sv. ps. 801

Jag önskar er med dessa ord en härlig Alla helgons helg med mycket ljus och mycket värme.
Allt gott,
Ellinor