Det har gått lite mer än ett år sedan jag fick ett nej att bli prästkandidat för Lunds stift, men i ärlighetens namn så känner jag mig som en vinnare i dag. Varför? Det enkla svaret är för att jag inte gett upp. Jag fortsatte läsa, trotts att min motivation för att göra det sviktat och jag förblev medlem i Svenska Kyrkan (har hört om dem som gått ur faktiskt). Det som var ett nej blev en möjlighet för mig att utvecklas som person och verkligen fördjupa mig i varför jag valt (om jag nu har någon fri vilja) den väg jag valt. På så sätt har detta året blivit väldigt givande, men det har varit långt ifrån en dans på rosor.

Om jag idag skulle bedömma vad som är värst i efterhand så är det den utanförskapen från vännerna som fakiskt blivit antagna. Jag gör ingen pratik, jag går inte PA och jag har inte något av de andra krav på mig som jag skulle haft i en sån situation. Det blir en stor ensamhetskänsla som är svår att göra något åt efter som jag befinner mig i ett limbo. Längs vägen under detta året har jag valt att inte välja bort min dröm som att en dag bli präst och då måste jag finna mig i att befinna mig i detta limbot. Det finns inget egentligt svar vad som händer om ungefär fyra år då jag söker igen, hur blir det med pratiker, "pastis" och allt annat? Tuta och kör, hoppas på det bästa, det är allt jag kan göra.

Men jag ser mig ändå som lyckosam eftersom jag har så många människor i min omgivning, både i familjen, bland vännerna i skolan och bland dem i kyrkan som stöttar mig i mitt beslut att gå vidare på samma linje. Jag är tacksam för varje ögonblick som det säger att de tror på mitt val och jag vill att de ska veta att det är ömsesidigt! Som sagt så är detta en möjlighet för så mycket, nu kanske jag rent av kommer ha språket ändå! Jag har betsämt mig för att jag ska göra ett studieuppehåll och se om jag kan få ett jobb som något annat i Svenska Kyrkan i ett par år och på så sätt få pröva något nytt.

Så nej, det är inte lätt att leva med att blivit neckad tillträdde till sin dröm, men det går att ta sig igenom det och förhoppningsvis kommer man ut på andra sidan som en bättre och starkare människa.

Allt gott,
Ellinor
med drömmen i behåll