För tillfället känner jag mig mer skoltrött än vad jag någonsin gjort tidigare, jag vill bara vara färdig. Det känns som om jag aldrig skulle bli färdig, jag har ju mitt Jeriko, min dyslexi. Fast det är klart, om jag inte fått veta att jag har dyslexi så hade sannolikheten att jag hoppat av varit större, nu har man stället en envis kampanda. Vist f*n ska jag klara detta!

Tänk er att ni går på en intressant stig, det finns saker att lära över allt och är otroligt spännade och du vill absolut inte avvika från denna stig. Men så plösligt säger det stopp, mitt på din stig så ligger en gigantisk stad med höga murar (Mitt Jeriko). I denna stad är det inte så förtjusta i att låta främlingar passera och vägen runt är knölig och svår mot båda hållen, dock på olika sätt. Denna stad representera dyslexin. Tänk er nu att ni efter många om och men ändå kommer in i staden, den är som en laborint. Det tar mer tid för dig att ta dig igenom än den vana människan som bor i staden eller i liknade städer.

Det är ett hinder att ha dyslexi, man är inte dummare än sin nästa, utan man har bara ett unikt sätt att lära vilket inte läsning har högsta priotet. Dock lever vi i ett samhälle där läsning är, trotts andra mediala genomslag så som tv, är normsättande för inlärningen. Jag lär mig bäst när jag är på lektionerna, inte i böckerna, men vem bry sig om det? Ändå har drygt 5-10% av befolkningen dyslexi, och ingen tänker på att anpassa examinian efter det. Dessa människor kanske skulle bli fantastiska läkare, advokater eller ingenjörer, men många väljer bort studier på högre nivå för att det i dagen system tar längre tid och får en att känna sig dum och otillräklig!

Här sitter jag och skriver, med dyslexi och har inte allt för många stavfel, lika lite som min tremänning. Jag har dyslexi och gillar skriva, blogga. Jag har "bloggat" sedan tidigt 2000-tal, började på lunastorm och sennare kom den andra bloggarna. På denna har jag funnits i två år. Jag twittrar och gillar ord i allmänhet, Språket i P1 är ett radioprogram jag gärna lyssnar på via podcast om jag har tid över. Faktum är att jag är hyfsad på grammatik, jag rent av kan tycka det är intressant eftersom det förljer tydliga regler.

Mitt Jeriko är inte oövervinneligt, det går att komma förbi, men det tar tid. Tid måste man ta sig när man har dyslexi och mycket stöd brevid behövs, och en del av detta stöd erbjuder universitet! Jag vill vara öppen med min dyslexi och jag anser att det är viktigt att belysa, dels för att det finns hjälp och dels för att det är något som är personligt på det sätt att det inte uttrycker sig på samma sätt hos alla.

Har ni frågor om detta så svara jag gärna i den mån jag kan, annars tar jag reda på det och hänvisar. Så fråga gärna.

Allt gott,
Ellinor