Det är mycket som händer just nu. Det är tre kurser som jag håller på med, två på deltid och en på heltid, dessutom läggs mer studier på det. Prata med studievägledare om det och hon fråga vilken jag var beredd att "dumpa" i fall det blir för mycket för mig. Jag är fullständigt på det klara med vilken det då blir. Dessutom måste jag klara hela terminen utan csn, får förlita mig på att jag får jobb när det passar mig och att jag får stipendier, vilket är så osäkert som det bara kan bli. Jo, jag är rätt skräckslagen, det är att överleva på marginalen vilket inte alls är kul.
Det är ekonomin som är det stora problemet denna terminen, dels för att jag måste priotera studierna och kan inte riktigt jobba alltid och dels för att det inte är tillräkligt med helgjobb så jag kan klara mig. En kamp när man som jag är rätt stolt över att stå på sina egna två ben, att vara en självständig, inte allt för ung kvinna som knappt ber om hjälp annat än om det inte alls går. Mottot är att en bra kvinna reder sig själv på ont och på gott. Kanske är det att dra det långt, men faktum är att det är en stor del till att jag lever ensam, ensam så blir man inte berorende av andra och i mitt fall, inte heller en samhällsbelastning. Må vara en styrka, men det kan lika gärna betraktas som en svaghet.
Det bildar något av en ond cirkel när man hamlar i gap som det här, jag blir i alla fall osäker på hur människor känner för mig, så det ligger något i att i svåra tider behöver man nära och kära mer än någonsin. Om man nu, som jag, ser Gud som kärlek, så är det inte heller svårt att förstå varför människor blir mer uttryckligen troende under svåra tider.
Jag ska dock inte vara lika "uppstoppad" som jag vanligen är, utan ber nu er läsare om råd. Hur skulle ni hantera mitt problem? Vet ni vad jag skulle kunna göra utan att det bryter ner min stolhet? Nu är det inte så att jag svälter, mat är mitt minsta problem, är rätt duktig på att bunkra. Så råd tas tacksamt emot.

Allt gott,
Ellinor