Vad gör man om man bara är "tjejen bredvid"? Dessutom inte varit kär, riktigt kär på 15 år? Går det verkligen att vara "riktigt" kär när man är i tidiga tonåren?
Verkar detta otroligt, inte för mig. För mig är detta den verkligaste av verkligheter som dessutom kolliderar med att jag känner en stark önskan efter att bilda familj. Hur gör man då? Ska jag, med mina fertilitetproblem våga göra detta själv? Ska jag vänta? (På "den rätta") Hur länge ska jag då vänta? Som ni förstår är frågorna många och det är få som förstår mitt dilemma.
Det är inte så lätt att försöka över sundet när man har fertilitetsproblem, det blir väldigt kostsamt. Samtidigt så finns möjligheten att det kanske blir tillåtet här i Sverige under nästa år, men kommer de då ställa särskilda krav på mig som förälder, hur kommer det se ut ekonomiskt?
Frågorna är som skrivet många. Kanske har jag tur, då löser sig allt "av sig själv", det är ju lite att det som sker det sker. Ska jag våga hoppas? Eller ska jag våga satsa? Sådana funderingar har jag denna fredag in i valhelgen.

Som slut ord så vill jag uppmanna alla med rösträtt att rösta, en röst gör skillnad!

Allt gott,
Ellinor