Jo, det är sant. Känner att jag druknar i olika ämnes logik och teorier som jag ska kunna inför de olika tentor. Helt ärligt så vet jag inte om jag kommer klarar det vilket ge mig olika andra saker att bli panikslagen över, vilket sker, konstant. Det innebär att jag lever i en bubbla av panik, men det verkat inte synas. Det är möjligt att åren har lärt mig dölja mina känslor väl, på ont och på gott. Genom åren är det endast några få människor som sett igenom, ja utan att riva några eventuella mura, detta skyddande skal ch dessa människor har betyd mycket för mig. Hos dessa människor har jag kunnat vara mig själv, med allt det jag är och det jag bär på. Acceptans är ett bra ord för vad jag känt från dem, ett viktigt ord. Dessa männsikor har mer eller mindre omedvetet gett mig redskap till att växa som människor och vad jag känner för dem är obeskrivligt.
Just nu finns ingen av dessa människor i närheten att lugna ner min panik och jag antar att jag måste lära mig ta itu med dessa saker som ger mig panik. Trotts allt så är jag vuxen och trotts att det inte betyder att man måste klara sig sjäv så finns det vissa saker som måste klaras av själv, till resten har man familj och vänner.

Allt gott,
Ellinor