Det är inte den där klarblå himlen och den stora gyllende solen som syns på det valv som ska lysa upp min dag. Som det mesta i livet är det grått, men genom det grå stråla solen i vad jag kallar änglarstrålar. Jag ser dem och det är då det enda jag ser, ljuset i det grå och det gråa försvinner. Det är en inspirerande upplevelse om man är uppmärksam. Ljuset som regntunga moln till trotts når fram till jorden och lämnar avtryck. På samma sätt som så mycket annat i livet.

Allt gott,
Ellinor

"Men försökt se det ut mitt perspektiv!" Ja, det kan vara en god idé, men svår att genomföra. Det finns många tillfälle i livet som vi behöver ändra perspektiv, ofta på grund av sorg. Det kan handla om att man fått ett "nej" till sitt drömjobb, förlorat något som man länge längtat efter eller att en närstånde gått bort. Hur somhelst frågarn man nästan alltid sig själv vad man kunde gjort annorlunda i den givna situationen - mitt svar; INGET! Ta alltid förgivet att du gjort det yttersta för att livet ska flytta på som vanligt, det är som man säger ingen nytta attt gråta över spild mjölk. Med det sagt menar jag inte att man inte ska sörja sin förlust, nej det jag menar är att man ska slås för sin dröm.

Detta inlägget har legat på lut i flera dagar i mitt huvud men först idag har jag kunnat få ner det i ord. Skuld och sorg är nära sammanslutna vid varandra, någonstans så går vi igenom varje möjlighet över vad vi skulle kunna göra annorlunda för att få skulden att försvinna. Det är antagligen skulden som ligger som den stora bördan, inte sorgen. Ni kanske undra hur man kan känna skuld för att man fått "nej" till sitt drömjobb? Det är enklet, men sågar ner på sig själv och tycker att man är en stor dum idiot, tro mig been there, done that, faktum är att det är vad jag gjort med mig det senaste året! Samtidigt har jag inbillat mig att jag gått vidare, men vem försöker jag egentligen lura? Jo, det är ju så klart mig själv.

Frågan jag borde ställa mig själv är väl egentligen varför har jag gett upp mitt drömjobb? Om det nu ska föreställa et jag drömmer att jobba med så innebär väl det att jag ska kämpa för det? Jag tror det, eller vad tro ni? Istället för att jag göra detta så har jag låtit mig själv tappa motivationen till att kämpa för det, detta efter förnekande ebbat ur. Det var fel av mig att missa de, men et nej sätter en verkligen i gungning när det är präst man vill bli, ja, jag antar att det gäller alla jobb om man är andlig och har ett to på ödet.

Mitt "sorgeår"" börjar närma sig sitt slut och det är dags, sedan länge, att jag tillåter mig se det hela ur ett annat perspektiv, ge händelserna en annan vinkel, ett nytt ljus. Sluta att ifrågasätta mina livsval och börja kämpa för vad jag vill igen! Livet har varit en emotionell bergochdalbana för mig det gångna året.

Tycker ni jag tjatar? De kanske jag gör, jag behöver få höra att jag gör rätt, jag själv räcker inte till, inte i detta läget när det kommer till att motivera mig själv.

Jag kan se ett, flera, syfte med det som hände en dag i slutet av augusti föra året. Det har antagligen gett mig mer är vad ett "ja" skulle gjort och jag har fått utvecklas på ett annat håll och fått ett nytt perspektiv på tillvaron och kanske främst har jag fått en ny inblick på mig själv. Jag tror mig blivit en lite bättre människa, kanske har någon som känner mig märkt skillnad? Kanske har jag blivit en sämre människa, eller kanske bara ärligare? Det har med det där att man får ett känsla för livet längd när man är med om livs omvändande händelser, att inte putsa upp allt utan säga som det är. Känslan av att det inte finns tid att förbereda sig för livet, livet är det som sker medan man planera det.

Ovan skrev jag att detta inlägg har legat på lut, jag har fått små tråda som behövdes knytas samman. Ett stycke i en gammal sång jag hört minst en miljon gånger fick ny mening, en händelse i en väns liv och en film som jag sett en gång tidigare har varit utgångs punkter och mer där till var av något jag skrivit om tidigare, Äntligen, säger jag, nu knyts säcken ihop och jag kan gå vidare på riktigt. Äntligen! För mig har det handlat om att hitta tillbaka till mig själv och sluta göra mig själv björntjänster. Nu känns det som jag börjar leva igen, inte bara överleva. Nu är jag redo att kämpa för mina drömmar igen och denna gången ver jag bättre än att ge upp.

Slutet är alltid början på något nytt, jag har nog sagt det förut men det är bra att ha med i bakhuvudet och låta sig själv utvecklas i det.

Allt gott,
Ellinor