Att Gud utför sitt arbete (om det nu går att kalla det det, det är antagligen ett väldigt dåligt ord för att beskriv det som Gud gör) på högst mystiska sätt är nog välbekant för de allra flesta, för mig är det inget tal om saken när jag reflekterar över mitt eget liv. Om jag nu skulle kunna förstå en av Guds tankar om mig så antar jag att det inte är meningen att jag ska förstå allt som händer i mitt liv och varför det händer, allt som ofta så tycker jag att mitt liv är mystiskt. Varför sker vissa saker och andra inte? Där är så mycket motstridigheter i frågans alla svar, det är de som behöver tolkning och ska man gå enligt judisk tradition kring bibeln så vill Gud att vi ska tolka! Det är inte lätt och allt som ofta så söker jag råd av familj och vänner, men även hos Gud själv.
När det sagt tvärstopp i mitt liv så har jag också tvekat på den väg jag går och undrat om det inte varit dags att svänga in på en annan väg. De sista gångerna jag fått stanna upp så har jag envist och bestämt stått kvar för att sen fortsätta i den riktning som jag är kallad att gå. Jag vet inte vad denna vägen leder efter det rejäla stopp jag tog under sensommaren föra året, något jag trodde mig var säker på dess för innan. Kanske var det dags att jag stod envist kvar och valde att fortsätta på denna väg, kanske är det något som det ska lära mig som är någorlunda spontan och ganska flexibel i min livsstil.
Nu är det så att denna väg utgör, utöver min familj, en fast punkt i min tillvaror och jag tror det finns en poäng med det. De senaste dagarna har jag av någon anledning hamlat i närheten av personer som tagit fel tåg på tåget och med de ord som jag tog upp ur en urna i domkyrkan hämtat från bibeln så har det fått mig att tänka efter.
Det kanske bara är som jag inbillar mig, men jag upplever att det handlar om rädsla, närmare bestämt om att hantera denna rädsla. Dessa tankar grundar sig på att jag faktiskt bär på en ständig rädsla för misslyckande, ironiskt nog fast jag misslyckas ett stort antal gånger. Möjligtvis så är det så att jag ska lära mig acceptera misslyckande som en del av livet på ett plan som jag inte gjort. Händelserna kring passagerarna som tagit fel tåg (till deras försvar så pratade inte svenska) säger en del om det till mig. Om man tagit fel tåg så går det ett tåg tillbaka så man kan komma på rätt tåg, där finns alltså alltid en väg ditt man ska. Nu är det ju inte så att jag tror jag "har tagit fel tåg" utan mer att Gud försäkra mig om att där alltid finns en väg till den "rätta" vägen, den väg som är för mig (eller dig) utvald.
Jag nämnde tidigare att det var några ord ur bibeln som gett mig en funderar med. De var en hård karamell att suga på, mycket på grund av att jag inte visste vad de skulle ha med mig att göra. Missförstå mig nu inte, det är inte bibelorden som sådana utan snarare det som citat och vist är det svårare att tolka en text utan dess kontext, så jag slog upp det och fick klarhet i den allmänna innebörden av citatet.

Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ?Abba! Fader!? Rom. 8:15

Det är så lätt att bli slav under sina rädslor, att inte var modig. Det faktum att mod är något som legat som ett outtalat ämne i mitt liv under detta året gör faktiskt allt mycket klarare. Livet kräver mycket mod av en, oavsett om man som jag är troende eller om man inte är det, det krävs mod. Där är så många beslut att fatta, vissa är enkla och andra svåra, det är de svåra som behövs mod till.
I mitt liv finns det ganska många som skulle säga att jag är modig, i stort sätt ingen skulle säga att jag är feg, fast jag är de i mångt och mycket. Det är utan tvekan lättare att var modig tillsammans, då märks det inte att man är feg på det viset, men det finns stunder och situationer som kräver att man är modig ensam. Vissa av dessa stunder är det banalt att vara modig medan andra kräver mer. Jag är i en situation där det kommer krävas mycket mod av mig för att ta mig igenom och stundvis kommer jag känna att jag vill fega ut, men jag ska inte göra det. Med min tro så har jag vägledning längs hela vägen, det är mitt ljus i mörkret.

Allt gott,
Ellinor