Det är söndag, vilket det nog inte är många som missat. Som jag brukar på söndagar så reflekterar jag över texterna som hör gudstjänsten till och predikan jag hört kring dem.
Kanske har Shakespeare en poäng när han i en av sina pjäser skriver att kärleken är blind, kanske är detta rent av en nödvändighet för vår fortlevanad. Vi kanske bör se denna blindhet som en gåva. När vi möter dagens evangelie text (joh 6:60-69) så inleds den med att vi möts av männinskor, lärjungar som tycker det Jesus sagt är avskyvärt och tycker att han pratar strunt helt enkelt. Dessa personer har inte hela bilden och inte kommer de få den heller, dessutom har de inte motagit kärlekens blida gåva till denna man vars död faktsikt är en frälsning för mänskligheten. Jesus förklara aldrig sin ord, han försöker inte springa efter de som inte var villiga att verkligen lyssna redan från början, det ligger en poäng i det. Vi vet alla att det inte går att övertala den som inte vill bli övertalad, jag har gott om erfarenhet kring detta i alla fall och fått lära mig av det. Kvar står alltså dem som i sanning tror, evangelisten Johannes är noga med att påpecka att Jesus från början viste vilka dessa skulle bli, kvar står de tolv lärljungarna vilket inkuldera förädaren, men det är en annan historia. Till dessa kan vi säkert räkna med att där även fanns kvinnor, vilka författaren ansett oviktiga, men som jag tycker är värt att nämna.
Kärlekens blinda gåva var dem given, de som stod kvar, eller var det kanske så att de såg bort om ordet obehag och faktiskt förstod vad det var Jesus mena? Det kan varit en kombination av båda, vad som dock är uppenbart för mig är att de öppnade sina hjärtan och vågade tro på det som inte går att se, kärleken. Den till medmänniskan, men också den till Gud. Genom denna kärlek så såg dem Jesus för vad han verkligen var, det levande ordet.

Allt gott,
Ellinor