Nu börjar kyrkoåret närma sig sitt slut med stormsteg, det är bara två veckor kvar på detta kyrkoår 2013. Det märks när man lyssnar till söndagens bibeltexter, som sammanfattningsvis talar om hoppet och början på något nytt.
Så med detta reflekterar jag tillbaka på det år som förflutit. Det har hänt mig så mycket under året och jag har haft möjligheten att växa i mitt möte med mina medmänniskor och på så viss också blivit en bättre människa. Jag har varit djupt engagerad och mindre engagerad i olika projekt under året. När kyrkoåret började var jag engagerad i konfirmander, både för att jag tycker det är extremt roligt att få arbetar med ungdomar, men också för att jag hade förhoppningar att det skulle bli en bra referens. Under början på detta kyrkoår avsluta vi konfirmandernas första termin med en julkonsert med körerna i Hyllie Församling, framförallt Gospelkören som höll i konserten.Vidare så var julafton en ganska viktigt dag för mig, den dag gjorde jag något helt nytt och något jag är mycket van vid nu. Jag hjälpte till med julbordet i kyrkan (vilket var det nya) och skulle vara Gudstjänstvärd en Gudstjänst, det slutade med att jag var Gudstjänstvärd på alla tre Gudstjänsterna. Som tur var så var alla tre ganska olika trotts att det är samma bibeltexter som användes. Det var i det hela en mycket inspirerande dag och jag kände att jag var på rätt väg i livet.
Där efter så började gå mot ljusare tider och jag inledde det nya året med att klara av terminen som gått då jag bara studerat bibelvetenskap, spännande men intensivt, trotts det inledde jag den nya terminen med att fortsätta med bibelvetenskapen. Denna gången var dock det bara Nya testamentet i fokus, samtidigt som jag studerade en kurs på distans om medeltida kvinnoliv (givetvis i Europa eftersom medeltiden hade sitt stora spelrum här). Arbete med konfirmanderna fortsatte, vi gick igenom bland annat vikten av självkänsla och självförtroende. Vi besökte också en mötesplats för ungdomar som heter "Kraftstationen" i centrala Malmö.
Viktigaste av allt (i alla fall trodde jag det) så skrev jag min ansökan till stiftet och skickade in den under vårkanten. (Har ni någonsin en dröm om att bli präst i Svenska Kyrkan så råder jag er att tänka noga efter varför och vad annat ni skulle vilja göra om det inte skulle bli vad ni önskar.) Så jag fick träffa prästen som har hand om rekryteringen i Lunds Stift och fick ha fyra veckors praktik i Svenska Kyrkan i Karlshamn under sommarens första månad (juni). Innan dess avsluta jag mina kurser och konfirmanderna konfirmerades.
Jag levde på hoppet under denna tiden, kände mig nästan oövervinnelig på grund av hoppet, inget kunde gå fel! Känslan av vara stark och självsäker höll större delen av praktiken, det fanns stunder där som jag inte alls kände mig tillräcklig under. Praktiken var i det stora hela en bra tid i mitt liv och åter igen så fick jag möta människor som inspirera mig på ett helt fantastisk sätt. Det var efter praktiken som nervositet inför den då stundande antagningen började smyga sig på mig under mitt sommar jobb inom äldrevården. Nu var en tid som jag ofta fråga mig själv om jag gjort tillräckligt och gick och undrade vad andra människor egentligen tyckte om mig. Skulle jag få ett "Ja" eller ett "Nej"? Jag hade tidigare insett att jag var tvungen att förberedda mig för båda även om jag gick inför att jag skulle få ett "Ja".
Tillslut så led sommaren mot sitt slut och i slutet av augusti så var det dags för antagningskonferens på Åkersbergs Stiftgård i Höör för upptagningen som prästkandidat i Lunds Stift. Det blev en tuff och intensiv dag och jag gick in för att bara vara jag för att det var de villkor jag ville bli antagen med, att jag varit mig själv. Ett par dagar senare fick vi besked av biskopen personligen och i fall någon missat det så fick jag ett "Nej". Biskopen tyckte inte jag verkade särskilt förvånad över detta och jag sa som det var att jag förberett mig för både ock. Jag hoppas att hon fick sig en tankeställare av det. Jag beklagade i alla fall att de inte sett möjligheten i mig tackade och blev visad ut. När jag väl kommit ut började jag gråta, det är ett väldigt upprivande besked att få "Nej" och så här i efterhand tackar jag Gud att jag förberett mig för det värsta.
I allt detta valde jag att fortsätta skolan, det var och är min fasta punkt i tillvaron. Samtidigt hade jag en flytt att se fram emot, hade i maj/juni bestämt mig för att jag ville bo själv och sökte lägenhet i hela Skåne vilket fungerar tack vare god pendel. Fick napp i Perstorp vilket jag flyttade till för en vecka sedan. Jag vill inte gå bort från detta "Nej" utan att finna styrkan i det, det finns en styrka och mod i det som är negativt med.
Med ett "Nej" med följer att man inte kan ansöka som präst kandidat någonstans i Sverige de närmaste fem åren och helt plötsligt så står man där och undrar vad man kan ha för nytta av det man läst i ett och ett halvt år. Där har jag varit sen augusti, vad ska jag göra med min utbildning? Det är en hel del som behövde omvärderas efter dessa händelserna och jag beskrev det som om jag vore vilse i mörkret, vilket jag var. Allt hopp kändes som bortblåst och det kändes som jag bara gick i motvind. I allt detta så är det viktigt att komma ihåg att Gud är med en även i motvind annars hade man aldrig tagit sig framåt.
Längs hela min väg är Gud med mig, alltid vid min sida i glädje, sorg och ilska, alltid med mig, där att älska mig när jag förtjänar det minst men behöver det som mest. Så en dag fanns beslutet där om vad jag ska göra med liv, vilket jag inte kommer dela med mig av för än dessa fem år har gått. Jag ska i alla fall ta en masters i teologi, det blir mitt första steg.
Allt stöd som jag har fått under denna sista perioden av mitt liv har betytt så mycket för mig, alla uppmuntrande ord av kärlek och medmänsklighet. Nu kan jag alltså gå vidare in på den väg som finns där för mig. Ett helt bloggår ligger bakom mig om några dagar men också ett år fult av händelser och det bara en bråk del av vad jag fått ner här idag.

Allt gott,
Ellinor

"Dagen må va dyster, morgonen var kall, men om jag riktigt lyssnar hörs en sång i alla fall. Genom allt det tunga, genom allt det grå lyckas dessa toner att nå fram till mig ändå."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad var det som hände? Slutade jag blogga medvetet? För mer än fem år sedan började jag min andra tillsvidare anställing i mitt liv. Jag gick från att jobba 50-60% som "vikarie" till att jobba heltid med något helt nytt. Det var inte medvetet jag s...

Är det dags? Ska denna trettiotvå åriga singel gå på blindedate? Mycket möjligt, även om jag kan tycka att det låter desperat så är det bara ordet som gör det. Så vem vet vad som händer... Datea har inte alls varit min grej någonsin. Jag blir nervö...

Under eftermiddagen i går får jag ett sms. ?Är du hemma?? ?Jo? skickar jag tillbaks, lite för att jag vet vart en sån fråga leder. Spänt väntar jag på nästa sms. Efter en stund kommer det och givetvis är det en fråga om att komma och hälsa på en svän...

Jag ligger vaken. Jag borde sova, men det vill sig inte. Fundera och tänker. Tänker på hur jag ofrivilligt låter rädslor styra mitt liv. Rädd att bli sårad, rädd att såra. Det täcker väl egentligen allt vad rädslor bekommer. För visst är rädsla f...

Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om. Så mycket som har hänt, men jag vill inte. Jag har det bra, jag lever och ha hälsan. Är det nog? Nej egentligen inte, men för tillfället räcker det. Det är det jag, och säker en del andra där ute, säger...