Jag står fortfarande och samlar ihop bitar, varje dag blir det lättare. Det är dock hider på vägen, ljuset kommer nämre men än ser jag inte klart. Hinderna har ofta inget med bitarna att göra, men de försvårar ihop samlingen. Snart är pusslet lagt igen.
Varje dag snurrar huvudet med tankar på hur jag ska gå vidare, vilken väg som är min. Inte en dag går utan att jag fundrar på det. Vist överlever jag, det är klart jag gör, men vem vill bara överleva? Inte jag i alla fall! Jag vill leva mitt liv fullt ut, jag tog en risk och misslyckades, det säger dock inte att nästa "risk" jag tar kommer går om intet. Där är så många faktorer som spelar in i vad som sker.

Det finns dock saker jag inte vill höra:
1. "Men du är fortfarande ung, du har tid"
Jag är 27! Jag har inte hur mycket tid på mig som helst, jag är ju inte 20 längre, så nej jag har inte tid!
2. "De var kanske inte detta du skulle göra" eller "Det passar ju ändå inte dig"
Det är som att skrika att jag inte kan bestämma vad som är rätt för mig själv! Inte ska jag väl behöva andra människor till att fatta beslut om vad jag vill göra resten av mitt liv?
3. "Det var nog inte rätt tid"
Nähä! Det har jag nog begripit. Vad gör man när man tvivlar på sitt kall? Jag känner inte att man behöver höra det från säkerheten i vart man är på väg finns där igen.

Jag vet att jag är på rätt väg, jag vet inte vart den leder mig, men den är rätt. Inget har någonsin känts så rätt i mitt liv och det är jag så oändligt tacksam för!
Visst längtar jag efter att veta vart min väg leder mig och jag hoppas att jag får veta snart.

Allt gott,
Ellinor

ps. Det är tacksägelse i morgon. ds