Det sägs att när kontakten med en människa försvinner, rinner ut i sanden, så är det för att en ny människa är på väg in, som det håller en viss balans. För tyckte jag om det utrycket, men inte längre. Det är klart att människor kommer och går i ens liv, några lämnar tydliga märken, andra inga alls. Sen har vi den grupp av människor som är en del av ens liv som håller sig utkanten av ens liv fast man skulle vilja ha ett närmare bekantskap än att springa på varandra ibland.
En del människor gör en osäker, några människor är det en som gör osäker. Några ler när de ser dig och andra går bara förbi fast än ni lekte varje dag som barn. Visst är det konstigt? Världen är full av människor älskar att umgås, ändå sitter en del hemma ensama och väntar på det telefonsamtal som ska ändra på det. Behovet av bekräftelse gör att de inte tar insiativet själv, det är ingen som säger att de är värdefulla och skulle vara saknade om de inte fanns kvar fast det än är pricis så det är.
Individen till all ära, men hon lever i grupp, inte ensam.

Tack Gud, för din kyrka som ger oss en plats att mötas på, som kan visa vägen bort från den oönskade ensamheten till ett liv i gemenskap med andra.
Gud, hjälp oss att visa varandra kärlek och öppna våran hjärtan för att ta emot kärlek och vänskap från våran medmänniskor.
Amen.

Allt gott,
Ellinor