Hur långt ska vi sträcka vårt ansvar som medmänniska? Det är en av de frågor jag behandlar just nu i mina Etik-studier (ja, det är de som jag läser om).
Frågan är inte helt lätt. Vi har en möjlighet att leka med gränserna mellan liv och död, men det innebär inte att det är lämpligt för oss att göra det. Etiken används i frågor som suregatmödraskap. Vi ställer oss frågor som om det är viktigt för barnet att veta att det inte är dens mamma som fött barnet?

Vad har detta då med religion att göra?
Jo, det är hus så att många vänder sig till sin religion för rådgivning, som exempel har vi abort och previtivmedelsfrågsan inom den Romersk-Katolska kyrkan, där menar man bland annat att vår fortplantning är ert av våran uppdrag från Gud och alltså får vi inte hindra liv även om det kanske inte kan kallas liv i egentlig mening. Det finns undantag i det hela, särskilt när det gäller liv framför liv.

Det som kan vara viktigt att poängtera är att Etiken omfattar teorin och sällan eller aldrig används i praktiken. Den ska helt enkelt fungera rådgivande för vad som är mest lämpligt att göra vid ett utvalt tillfälle.

Allt gott,
Ellinor